Och vi lever i frågan i en värld som hela tiden är du

Gamla minnen växer till liv från nya tider, och jag vet inte vad jag ska göra när luften kvävs och glassplittret smälter i solen. När sprakande andar från bortglömda tider som aldrig existerat spökar i mitt förflutna, är jag maktlös inför världen. Molnen stockas och får mig att minskas ner till den jätte jag en gång var, som försvann i tidlösa underverk som funnits till via tankeläsning. Och jorden skakar och får era tankar att osa i asfalten likt brända tårar för makalösa under. Kanske kommer du aldrig tillbaka till våran nutida framtid som vi just skapat, men du lever ändå kvar i vårat bortglömda förflutna.

Där visarna just stannat, och fryst gränserna mellan liv och levande otydliga. Likt resterna på en whiteboard, där livspoesi just bildats, för att senare skrotas till ingen nytta. Carpe Diem, ta den i din brända hand och frys den till is, så kanske vi hinner med någonting här i det döda livet. Där clowner förevigt gråter för händer som aldrig slog, för barnet som dog innan det hann leva. Träden skymmer nu och får det horisontella golvet på fall i en evighets framtid som glöms innan den skänkts en tanke från hela den värld som du utger.

För hela världen är du ingen, för någon annan är du hela världen. Existerar din värld här, eller är det mitt patetiskt krävande hjärta som bara längtar efter tröst? Om du älskar mig i en tid som känslor bränner upp, så kupa dina utsträckta händer och fånga istapparna som faller från mina ögon. Låt dom skära igenom marken och fylla igen hålen, där påhittade djur med omöjligt enkla namn har hela sin värld. Bleka tänder skär genom jorden i samma nanosekund som ett ljudlöst skrik vrålar ut i den tomma stjärnnatten. Är det kanske detta som är du?

Och lysande älvor förblindar min förevigt mörka syn i en värld där ingenting händer när tiden rullar. Gräset växer ikapp med himmelen och symboliserar min eviga kamp att försöka krympa till den jag aldrig var. Du ser det positiva i klockan som forsar bort i floden. Vänd därför på spegeln och visa allt för mig, för mina ljusa ögon och mörka syn slår ut varandra och jag famlar i total extas. Och jag har svaret innan frågan ens hunnit existera i min nykomna framtid. Är du hela min värld?

---

Jag blir alltid lika förvånad? Vad menade jag med det där, vad ville jag ha fram? Önskar så att jag visste vad jag kände den där dagen jag skrev texten. Det är väl ett av mitt livs mysterium skulle jag tro.