Friday sa en gång "Det andra inte förstår, är bara till för dig."
Men jag vill skriva, jag vill skriva som Navid. Så att alla hör, men ingen riktigt förstår. men det går inte, inte längre. det känns som att jag tappat alla ord. dom som alltid kom flytande och beskrev allting förut, finns inte längre. dom gömmer sig bakom osynliga tider, hårda som stenmurar. För man blir så rädd, även om man vet att man har fel bygger man upp sin egna värld av hal is och spetsiga kanter där man inte får fäste i någonting alls. man bara tumlar runt och hoppas att någon fångar en, men dom kan inte. för i ens egna isvärld kan ingen annan heller gå. vi bara tumlar runt i dimma, spikhård, och hoppas.
och hela tiden gör spikarna hål på allt vi vill säga.