Livsmålningen
Du målade mitt liv.
Så lätt som man målar en tavla.
Tankarna blev en skiss,
Känslorna blev färger,
Och vi blev huvudpersonerna.
Du målade oss springande,
På en äng där solen lyste,
Men våra leenden överglänste den.
Du målade den finaste tavlan som fanns,
Målade mitt liv underbart.
Du målade när du sprang, fort, fort.
Men inte längre med mig, utan från mig.
Du försvann som en prick längst ut på ängen,
Och ensam stod jag kvar.
Känslorna slocknade, och därmed försvann alla färger.
Du målade min värld i en gråskala.
Där stod jag ensam, med tårarna rinnande.
Bad för att du skulle komma tillbaka,
Men du var föralltid borta.
Borta, försvunnen i evigheten.
Du målade mig,
Försvunnen, frusen och bortglömd,
Stod jag kvar där på vår äng,
Förstod inte vad som hänt,
Men sen gick det upp för mig,
Du målade när du sprang till en annan tavla.
Och nu gör jag desamma. Målar mitt eget liv.
Inte beroende av dig
Min nya tavla är inte riktigt lika fin,
Men det kommer den att bli, tidsnog.
Du målade en liten bit i mig, Hoppet.
Och den biten hoppas, att du en dag ska komma tillbaka,
Säga "Jag älskar dig, att jag inte förstod."
Först då, när jag hör de orden.
Då kommer min tavla att återigen ha alla färger.
2/4 2006
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar