Nerböjda huvuden
betraktar svart asvalt
med nogrannhet
- Du måste se himlen
sa jag
där under mitt svarta paraply
Och utan ilska
slet du paraplyt ur min hand
och sa
- Då måste du göra det själv
inget du ser därunder
kan vara verkligt
och jag ville visa dig
insidan
av allt det svarta
- Jag har skapat mig en egen
var allt jag kunde få ur mig
men jag tror du förstod
för du tog min hand
och sa
- Delar du med dig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
åh.åh.åh.
så otroligt.. jag vet inte vad jag kan säga mer än tja, underbart! :*
sjukt bra! <3
du skriver så sjukt fint sandra
Skicka en kommentar