Ibland kan ni bara gå och dö.

Och äntligen vänner och café hela kvällen och åh vad jag saknat att bara prata prata prata med er och få sådär fina kramar som värmer först huden och sen längre och längre och ända in till hjärtat.

Oh you never faild to catch me
you were always by my side

But
you
can't
help
me
now

you
could
try
but
you
would
not
know
how

not
even
you
could
help
me
now.

"Nu är det såhär, att även om ni inte tror det, så var det ENDA som fick mig att tveka till att säga ja till det nya jobbet var dom här torsdagarna, för dom betyder väldigt väldigt mycket för mig." <3

Och jag saknar dig så himla mycket.

Om jag bara skriver och skriver och skriver, så kanske, kanske att du inte ser det jag skrev om dig. Kanske blir de orden bara några i mängen, några man inte behöver lägga märke till, några som är lättast att ignorera. Då slipper man ta till sig. För visst är det lättast älskling, att bara ignorera?

Mattedrivor. Rinnande näsa. Sprängade huvud. Öronbedövade hosta. Men det var det värt!
Kvällen igår var så mysig. Eftermiddagen också iochförsig. Idaälsklingen kom hit och vi åt kladdkaka och hade kortkrig och kramades och sådär bra. Sen Sandra och Sandra och åkte till Joddan och där var alla och drinkarna stod redo och efter lite pratpratprat, jag förstår inte, våra ord tar aldrig slut, var det middag. Och det blev tacos och skratt och kramar och kassa filmer och mys och twister och flumm och ännu mer mys och återigen finns inga ord för dom.
Jag får lov att citera Moberg som hon sa när vi låg och pratade i rummet;
Ni måste vara dom skönaste jag umgås med.

Ida, Joddan, Petra, Pb, Phia, Rasta, Moberg. <3

------------------------------------------------
Jag saknar alla dina kommentarer. Det känns inte som om jag duger längre. För ingen ser ens sår
Om man bara går snabbt.

Tack för att ni finns!
Återigen torsdag igår. Konfirmanderna var jobbiga och det blev seg stämning och det var inte kul alls. Men under mässan flydde jag ut och träffade Anna, söta ungen! och sen mötte vi Mia och gick tillbaka till kyrkan, och det blev så mycket bättre! Det var lite segt, okej, men så mysigt! Och sen hade vi diskus, haha, internt, och det spårade så rejält mycket och det är så skönt att bara sitta och lyssna på dom för dom är så bra! Och det blev mer snack och bra och allt. Och sen gick Anna och Mia hem och det var andakt. och jag borde inte skriva det här för det finns inga ord att beskriva med. Jag satt på golvet, med ryggen mot den andra bänken på höger sida, precis som alltid.
Och Magnus pratade och hans röst är ju terapi. Men vi sjöng sen, Glory. Låten som alltid sätter sig i huvuet flera dagar efter. Men jag kunde inte tänka på den. Det var TaizeTaizeTaize, hela tiden. Men Volontär Frida såg det och kom fram, satte sig bredvid mig och la armen om mig. Då blev det lugnare igen, men samtidigt låg känslan alltid där. Felix gick fram och tänkte ett ljus, och föll nästan ihop i gången sen. Jag, Frida och Petra satte oss runt honom och bara kramades. Och jag tror att det blev bättre med honom också. Sen var det bön. Och jag ville ha TAIZÉ. Och jag bara bröt ihop, jag med. Tårarna började rinna och jag saknade det så oändligt mycket. I slutet satt Frida, Felix, Ida och Frida runt mig och bara kramade mig. Och bokstavligt torkade mina tårar. Underbara människor. Och vi satt kvar när det hela var slut också. Bara satt. Vi saknar det så mycket allihopa. Och när jag var redo tog Ida min hand och vi gick ut. Sen var det dom obligatoriska hejdå-kramarna. Inte för att vi är tvugna, utan för att det är så mysigt. Av Magnus fick jag allra längst kramen och ett "Ta hand om dig!" - jag tror han hade sett att jag gråtit. Dom är underbara, jag älskar dom. Efter alla kramar gick Ida och jag hem, den där pratstunden behöver man varje vecka.
Det är så skönt att bara få släppa allt ibland.

Toleredskyrkan är fristaden på jorden. <3

Det löser sig, det gör det alltid!

äntligen, äntligen, äntligen klart med naturkunskapsarbetet! Det löser sig, det gör det alltid! Åh, det är så himla skönt. Nu kan jag njuta av kyrkan i morgon utan att tänka på detta. Och om jag stannar på den extra matte lektionen kan jag vara lite bra och jobba hårt, så har jag förberett mig lite där med, det ska nog gå! Det löser sig, det gör det alltid! Nästa vecka är nästa vecka, nu är iallafall denna snart slut. Det går, jag klarar det. Jag SKA klara det.

Det går en Taizé-epidemi bland oss. Det är nu i mitten det var så längesen man var där, men samtidigt så långt kvar tills man åker igen. Och vi saknar det så mycket.
Men jag vet att jag kommer dit igen. På ett eller annat sätt kommer jag dit igen.

Nej, nu ska jag plugga spanska glosor, sen sova!
Godnatt alla!
PUSS!

Och återigen kommer vi till skolan för att få beskedet; Samuel är sjuk.
Vi hade kunnat börja tio vafan,
och ni sitter vi alla här kvart över ått och jag borde verkligen jobba. Jag borde verkligen det. Datorkunskapsuppgifterna är rätt okej, jag har gjort dom mesta, men naturkunskapen. Jag har panik på naturkunskapen. Och jag måste skriva hela ikväll. Och min dator dör snart, för min laddare ligger hos Andrea, och dom är hon är sen som alltid ; )
Jag vill verkligen inte. Det som nästan blev en bra morgon när jag träffade Petra på spårvagnen. Men jag vill inte denna dagen, Jag vill inte!
Nej. Ska göra sista uppgiften nu, sen försöka göra Lite naturkunskap iaf.
och mina ögon bara rinner och rinner och rinner och jag förstår inte varför!

Det tog oss 26 timmar i buss. Trötta, slitna och med värkande kroppar var vi äntligen framme, men jag vet inte någon som inte tyckte att det var värt det. Det är den lilla staden Taizé i Frankrike jag pratar om. En liten stad, som gjort så stor påverkan på mig och många andra.

Taizé är en klosterby, dit flera tusen nya ungdomar åker varje vecka. Dock är det absolut ingenting som säger att man behöver vara troende för att få besöka Taizé, många åker dit för att få träffa nya folk, för gemenskapen, för att få uppleva nya saker och så vidare. För det är en speciell känsla av gemenskap som råder i Taizé, alla gör sin del av det hela. För att få besöka Taizé måste även du göra din del, uppgifterna är olika varierat med din ålder. Ungdomar har som oftast som uppgift att städa ett par gånger i veckan. De lite äldre hjälper till med mat, diskning, undanplockning och liknande. De vuxna får agera nattvakter eller leda smågrupper som varje dag träffas och pratar, leker eller liknande.

Taizés brödarskap grundades av Broder Roger år 1940. Det har sen dess växt otroligt mycket. Broder Roger blev oturligt nog dödad för två år sedan av en psykiskt sjuk kvinna, då han hade uppnått en ålder på 90 år.

Det finns speciella tider och regler för olika saker som man måste följa i Taizé. Det är en respekt du måste visa alla där nere för att vara där; att passa tiderna på dagens inplanerade saker. En del av dessa är Gudtjänster, som är tre gånger per dag. Och nu i mitten när ni hör det här börjar ni tappa intresset, men det är inte alls Gudtjänster som i Sverige, med dessa timtal långa predikningar. I Taizé står musiken i centrum. Sångerna som i sig är en stor del, sjungs på alla möjliga språk; Latin, Franska, Tyska, Engelska, Svenska och så vidare. Det är det bästa med det hela, man behöver egentligen inte göra någonting alls. Om man så vill kan man bara sitta och lyssna, att höra flera tusen personer sjunga i kanon är rejält häftigt.

Man har också lagt vikt på tystnaden, lugnet, i Taizé, därför är det i varje Gudtjänst 10 minuters tystnad. Man ser den som oändlig i början, och saknar den när man kommer hem igen.

Trots alla tider känner man sig så fri i att få vara där, det är någonting speciellt med atmosfären där nere. Kvällarna är höjdpunkten för alla ungdomar. Det är då de vuxna i Taizé går och lägger sig, och alla unga går i flock ner till området runt Oyak, en affär som säljer den godaste och billigaste chokladen du kan hitta.

Det är runt Oyak du kan se de många människorna som spelar gitarr, och grupperna som står runt och sjunger. Det är där du kan se lekar du inte ens visste fanns. Det är där du knyter så många nya kontakter. Det är där det finns fart, rörelse, liv.

Dock är det även nere vid Oyak man säger hejdå när man efter en vecka som gått alldeles för fort reser hem igen. När alla mailadresser ska bytas, sista kramarna ges, tårarna fällas. Och när bussen till sist rullar ut från området,

önskar man för allt i världen att man kommer tillbaka.

jag kommer gråta under mitt svenskatal!

Random tankar

Jag hatar dig, kan man bara säga av ren kärlek.

Duger,
när andra,
inte finns.
Jobbig.
Hatad.
Påträngande.
Tysta viksningar,
utanför samtalet,
befinner jag mig.
Ekande skratt.
Skapande
av minnen
jag inte får delta i.
Avund.

Ord,
från så djupt in i hjärtat,
att det skapar oförståelse.
Längst bak hörs
tysta snarkningar
som ett tecken
på noll respekt.
Eller ett lugn
djup förståelse.
Snarkar du,
nu?

"Vafan, någon har ringt mig! Jag kollar upp människan!"
"Gör det!"
"Hm.. Roger Dahlén."
"Vart bor han?"
"Göteborg."
"Men vart, finns det ingen adress?"
"Nej."
"Haha, avdelning! :D Det är en psyksjuk som ringt dig!"
"Men kolla på eniro!"
"What?! Nu bor han i sthlm!"
"Han kanske är schizofren."

jag gillar inte när ni gör så! >___<

TACK.
Åh vad jag älskar dom och dom är bara så bra och dom får mig alltid att må bättre och att man bara får komma dit när man behöver det och jag lovar dig man behöver det sådär en gång i veckan som vi är där för torsdagarna får en att faktiskt orka igenom dom andra dagarna för man kan tänka att på torsdag ja på torsdag då får jag komma till kyrkan och de små konfirmanderna och ungdomsgruppen och lek och prata och skratt och tårar och mys och kramar och bråk men vi håller ju alltid ihop oavsett vad och det behövs att man får visa sina känslor och alltid ha någon som delar glädje och sorg och ett stort tack till Magnus att han gör det möjligt och tack för alla dåliga skämt och tack för alla seriösa ord och tack för all tillit och tack för att vi alltid kan komma till dig om vi behöver och tack för allt Magnus verkligen tack ja tack för det betyder så otroligt mycket för oss allihopa och jag menar det är så otroligt bra att så många kommer dit varje vecka och jag älskar att få göra det och du säger att vi är så värdefulla och Magnus du är värdefull du med och det är så undebart; TACK.

Två timmars promenad nyligen. Till ramberget, wieselgrensplatsen, förbi vågmästare platsen, ner igenom massa ställen, fortsatte till Lindholmen, Sannegårdshamnen, upp genom Eriksberg, förbi lundby gamla, vidare genom Tolered och sen, hemma. <3
Drygt 13 000 steg, fulla av prat.
Pappa är bra ibland.

Konstant med spårvagnar. En bil då och då. Stilla flytande vatten. Inhägnat av starka kedjor. Lampor utan ljus. Människor som sakta strosar, rusar snabbt förbi. Guldvisare nära nära tolv. Upplysta av solen. Gamla hus i kontrast till byggkranarna. Hänvisningar överallt. Ingen uppmärksamhet.

Dom har gett efter för våra krav och gett oss massa kuddar och tavlor och allt i skolan. det är fullt med kuddar i fönstret som jag sitter i nu. Det är riktigt mysigt. Andrae och Alex pluggar japanska och Tim hämtar sina efterlängtade handskar. Resten av klassen sitter i klassrummet och jag behöver en liten lugn stund, så jag satte mig här. Mysigt. Störa, röda, fluffiga kuddar, mhm!

Lösningen på kvällen igår blev att vara med Ida och Petra, det var nästan För mysigt. Usch vad jag överanvänder orden mys, mysigt och mysiga. Men liksom, det är ett så bra ord, det beskriver så bra. Mys. Dom är mysflickor. PUSS. <3

Och idag var bra. Vi är så knäppa, så otroligt knäppa, men jag älskar det.
Cc-klubben for life, haha. nörd, jatack. Så underbart knäppa människor.
Ikväll kommer Andrea hit och sover här också, mysmänniskan. <3

Min blogg har tydligen fastnat på 200, denm vägrar inse att jag har mer inlägg. Menmen, fredagskvällen blev sjukt kul och mysig och folket är så sött och Felix är så bra som bjuder in oss alla. Jag vet inte vad jag ska skriva, för orden räcker inte riktigt till, det var ju så mycket. Igår var ju bra den med, Frida och Mia och Victor, och Restaurang med mamma och pappa och promenad, och direkt till en promenad med Anna, följd av en myskväll/filmkväll hos henne och MYS.
Och idag blir också bra! Jag kind of älskar såna här helger, som är så bra. Då orkar man liksom, man orkar så mycket mer. Det är dags för Navid-mannen idag, vi får se om han spelar eller bara läser eller så, men det ska bli skönt att träffa Navid-människor iaf! :D
Sen så får vi se vad som händer, men det kommer bli braaa iaf. PUSS.

mina händer är kalla av all kyla. och kylan kan vi inte springa ifrån. sekunder, minunter, timmar, de flyter på vad vi än gör. vi kan inte springa ifrån tiden, för vi springer i tiden. allt vi kan göra är att göra det bästa av den.

I onsdags efter skolan mest läste jag biologi (sov) och på kvällen kom Andrea hit, och vi tog en långpromenad med Anna. Det var mysigt, det var ett tag sen Anna och jag träffades innan dess, igen! Tiden står inte på våran sida när den bara flyter iväg. Men när vi väl träffas så är allt som vanligt igen. Min söta Anna. Andrea's och min kväll gick iaf åt till att plugga, och vi pluggade faktiskt! Vi kände oss väldigt duktiga när vi kröp i säng runt tolv och somnade direkt. Jag drog upp tjejen tidigt eftersom att jag började nästan två timmar tidigare än henne, men hon följde lydigt med till skolan och sov på spanska lektionen, söte. Torsdagen försvann relativt snabbt i skolan, och när jag kom hem somnade jag. Det var första gången som jag verkligen inte ville gå till kyrkan. Jag ville sova och bara sova och sova. Men jag tog mig till kyrkan i regnet, och det var det värt! Som alltid, såklart. Jag kunde få ta det lugnt ett tag igen, och det var så himla skönt! Och Friday hade massa tävlingar och det var ostbågar och popcornätning och bilsmycken och ba ba vata lamm och linda som monade och snurrigt och rock och psykhem som passar oss och allt bra. Kvällen var ju så sjukt bra! Och Sebbe var där, som jag har saknat människan! Och sen var det andakt. Och det var mysigt. Friday spelade och sjöng en låt hon skrivit, hon sjunger så fint. Men det var sorgligt samtidigt. Volontär Frida hade sådan otrolig hemlängtan och grät och jag försökte trösta henne, men tror inte att det hjälpte speciellt mycket. Men hon är söt människan. Efter alla obligatoriska hejdåkramar och mys gick jag och Ida vägen hem. Det var rätt kallt, men mysigt, som alltid. Jag läste igenom biologin en sista gång innan jag somnade, och sen soooov jag. Jag ville verkligen inte gå upp i morse, särskilt inte med tanke på biologiprovet. vi hade tre timmar på oss, usch. Men det gick nog bra tror jag, det kändes bra. Och det är skönt att det är borta. Labben var kul och skoldagen var över. Resten av dagen har endast slarvats bort genom att sitta här, men det har varit rätt mysigt. Nu ska jag snart möta Ida och sen träffa Sophia, Nyllet, Joddan och någon mer, och sen är det middag och filmkväll hos Felix som gäller! MYSFOLK.

Det har aldrig varit så svårt. Så svårt att få fram ord. Svenskan blev härmed det värsta ämnet. Jag hatar att hålla tal. Jag vill prata om Taizé, men jag vet inte.. det känns så.. jag vågar inte! Jag är feg, ja. I WON'T DENY YOU, men ändå, jag är feg. Och en så liten sak får mig att tvivla. Tvivla på om jag fortfarande är hon som jag alltid var men aldrig ville vara. Jag vill inte vara den. Men ändå är jag så feg. Och jag kommer inte ifrån det. Jag kommer inte ifrån det hur mycket jag än försöker. Usch, fan.

Ni gör det inte bättre genom att bråka med mig.

(Dock är Bella en söt person :*)

På bordet ligger en biologibok, ett block, och tusen ton papper. Många tusen ord med mål att gå rakt igenom min hjärna och inte stanna när jag verkligen behöver få dom att fastna. Jag skulle kunna plugga med Andrea i morgon, hon kommer på kvällen och sover förmodligen här, tänk att något så enkelt som du bredvid mig kan göra mig så lugn, då kanske jag får sova att tag, jag har inte kunnat sova på ett tag nu. Frågan är bara hur mycket vi pluggar egentligen, förmodligen inte så mycket. Och ungdomsgruppen på torsdag kommer jag absolut inte missa, jag behöver verkligen den nu. Jag behöver få träffa alla, få komma till min fristad ett tag. Bara släppa allt. Alltså måste jag plugga in allt idag.. och det finns intressantare grejer om man säger så. Men jag borde satsa på det här provet, han sa ju att jag kunde på mvg om jag gjorde bra på provet. Men om jag inte har energi? Jag kan inte lura mig själv.

Det var ett år sedan idag, och saknaden vägrar släppa.







Höstlovet har varit det bästa på länge. <3

Fallandes likt löv mot dödens frihet

Hon hoppade från balkongen, dalade ner mot marken som ett löv från årstiden som för henne betydde dör, och hon färgas röd lagom till nedslaget. Några sekunder i stillhet, svävandes, och sen var allt över. Men vad var egentligen över? Allt hon någonsin levt för var för längesen försvunnet.

Jag minns leendet,
jag minns det så väl, Hennes leende. Och jag minns hennes röst. Den där rösten som alltid tog sig tid till alla. Trots att jag sällan pratade med henne så minns jag. Jag var den som stod bredvid, en liten bit bort, som skymd, rädd att bli smittad. Jag var den som såg allt hända, men som aldrig vågade reagera. Jag var en av alla dom.

Man kunde se henne i korridoren, hon tog alltid sådär lagom mycket plats. Aldrig osynlig, men ej heller undanträngande. Hennes röst slog aldrig ut någon, den var sådär lagom som vi alltid strävar efter. Kanske var det därför. Kanske var det därför vi inte såg, allt det som vi borde ha sett.

Vi såg hennes stora tröjor, vi såg hennes leende fasad, men vi såg aldrig anorexian eller självmordstankarna som växte sig större. En porslinsblank fasad, utan sprickor. Vi borde ha sett, vi borde ha förstått. Hon försvann. Hela hon bara tynade bort. Orken till skolan försvann långt in i mörkret och den enda matten hon räknade var det ständiga räknandet av kalorier. Dem styrde hela hennes liv, lagarna. Lagarna på vad som var tillåtet att äta, och vad som genast borde spys upp igen.

Och vi märkte inte när hon försvann helt, när sjukhuset bedömde fara för hennes liv. Sjukhuset blev mer och mer hennes hem och stället där hon spenderade mest tid. Handbollen, den älskade handbollen, hade hon fått lägga av med för längesen. Allt som betydde någonting för henne skalades sakta av från hennes liv.

Diagnosen ”obotlig” var nog. Hoppet var det sista som fick henne att hänga kvar, och de kvävde det i höstens mörkaste mörker. Vi hade börjat fundera vid det här laget. Vart var tjejen med leendet? Tjejen med rösten som alltid var lagom. Vi var så många, men ingen av oss vågade reagera, ingen vågade vara den som frågade.

Och vi slapp. Våran feghet tog överhanden, och ers
attes snart av skammen. Innan vi alla hade tagit oss mod att fråga, hade hon tagit sig mod till att ta sitt liv.

Vi var så många, så starka. Och ändå var det tunna hon som var modigast. Tjejen som alltid var lagom, aldrig för mycket, aldrig för lite, vågade allt.

Medan vi aldrig ens vågade se.

Världen hade förblindat våra ögon. Om vi bara hade sett förbi den porslinsblanka fasaden, vad hade hänt då, hade hon levt nu, flickan med den ständigt leende munnen?
Vad är det för mening att kunna se om man inte inser?

Hon föll som ett löv, på sin sista väg mot frihet.

--

Denna novell är tillägnad 15 åriga Lena-Marie som för drygt en vecka sedan tog sitt liv.

Vila i Frid.

(Det är nu mer än en vecka, men det var ett tag sen jag skrev den)

(Den är inte skriven ut mitt perspektiv, och vissa saker är helt påhittade. Men tänk,

tänk om vi alla kunde se?)