Jag glömde säga dig någonting när du fanns i mitt liv.

Du log mot mig när du betala för min tystnad

och jag glömde vad jag såg

den dåtida du

full av känslor

och du

styrde dem åt samma håll

som alla andra.

Inget förrödande regn som faller över oss

bara bländande sol

som bränner igenom

allt jag någonsin såg

och du

glömde att vi fanns.

Regnet hittade sin tidpunkt att anfalla

den ensamstående mig

dränkt

i regnets alldeles egna tårar

och du

ditt skratt ekar

i mitt hjärta.

9/12 2007

(De två första raderna i dikten är ur Kents låt ”Elefanter”)

((ingen behöver känna sig sårad eller träffad eller något, jag behövde bara skriva)