vi har precis äntligen fått igång vinylspelaren. pappa spelar david bowie i hela huset. han är fin, david. pappa kom fram med vinylen till mig, insåg att den var gjord för 37 år sedan, och utbrast ett tyst "oj..". 37 år. det är långt mycket mer än jag ens levt. Carpe Diem är det som gäller.
och jag borde verkligen åka in till stan nu för vi ska till alexandra men andrea brukar ändå alltid vara lite sen så jag kan nog vänta ett tag till så jag får fem sekunder extra att skriva i min blogg och när den här satanslånga meningen äntligen är slut så har det förmodligen redan gått fem sekunder och jag ska iväg så därför åker jag nu för jag vill fram fort för det ska bli så jädra bra ikväll!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar