Endast stearinljus och det lysrörsvita datorskenet lyser upp fingrarnas lek över tagenterna. Doften av bränt papper fyller rummet, för att få fylla något slags tomrum. Regnets eviga smattrande är det enda som tränger sig ända vägen fram till mina trumhinnor. Jag fryser trots din spontana kram och vackra ord "Jag älskar dig, jag vill att du ska veta det." förut. Kollar igenom alla mina bilder från 2007, det blir några tusen, och tänker på hur långt ett år egentligen är. Så mycket man hinner med. Vänner man lär känna. Vänner man glider ifrån. Ögonblick man aldrig glömmer, stunder man knappt kommer ihåg. Solen som det var så längesen man såg, snön som uteblev. Allt finns där. Bevarat. I en tid vi knappt vågar minnas.