kuvertet fanns i min hand, och det kändes sådär extra mycket som jag hoppades på. jag ville öppna det ensam, det var komplicerat rätt på något sätt. varje liten del av kuvertet som fläktes upp gjorde att jag kom närmare. och det kändes så fullständigt mycket att det inte går att sätta känslor på. fingertopparna rörde över omslaget, det var så mäktigt att se hans namn där. tiden stannade ett tag, för att allt skulle hinnas kännas, extra noga. jag kramade stadigt sköldpaddan i min hand, och det gör inget att ni inte förstår, för just då var det bara vi.
jag
hans bok, liv, känslor. hans historia.
och sköldpaddan.
Jag ville inte öppna, ville inte läsa de lästa orden, för rädd för att allt skulle ta slut alltför fort. Sista sidan och han tackade så fint. och hela universum krashade över mig när första sidan var till mig. bara mig. Fingertopparna registrerade orden och jag läste dom om och om igen. Jag har inte läst längre än, fortfarande stilla rädsla.
Men vad jag vet, är att orden alltid kommer finnas, inom mig.
1 kommentar:
åh, har du också boken nu.. visst är den väl nästan lite för fin för att finnas? <3
Skicka en kommentar