Såg Finding neverland igen. den är så fin. så otroligt fin.
"Excuse me, you're standing om my arm."
"Oh, I'm sorry, but you are under my bench"
jag borde vänja mig vid att den är fin, men jag kan inte riktigt. jag gråter varje gång. och Peters ögon på slutet är ju bara så otroligt fint. åh, se den, ni som inte gjort det!

(och bara en sak,
jag slår er inte om ni kommenterar,
bara så ni vet)