Dagen har varit bra, faktiskt. Dock började det inte så bra, jag försov mig och vaknade 20 min innan vår ”datorkunskap” skulle börja – kändes inte fullt så bra. Dock låg stressfaktorn på 100, så jag hann i alla fall in till stan relativt snabbt och missade bara en kvart av lektionen. Slutet av dagen var segt, matte och kemi på onsdag eftermiddag, jovisst. Dock var folket söta som alltid och dagen gick – den med. Jag följde Andrea och Alexandra till bussen till deras japanska och gick runt lite på stan. Elin ringde med inte alltför kul nyheter, men det var ändå bra. På ett sätt. Jag gissade rätt på första försöket, och hon sa ”Och jag som sa att det inte alls funkade mellan oss längre, jag får väl ta tillbaka det.” Men jag vill ju att hon mår bra, hon förtjänar det. Men det lättade så enormt mycket att få avsluta med ”jag älskar dig” och höra samma vackra ord tillbaka. Jag satt vid domkyrkan när vi pratade, för den skänkte mig trygghet. Ryggen mot den, solen i ögonen. Sitter i solen nu med, väntar på Linn. Det ska bli så skönt att träffa henne igen, vi har inte setts sen juni och det är katastrof.
Jag gillar Göteborg så mycket. Speciellt nu. Det är riktigt sommarväder idag. Och en man står på Kungsgatan, sprider sakta sin sköna musik och bara är sådär skön. Han sjunger på spanska och jag gillar att höra det språket, och musiken är bara sån där som kan få mig så lugn, så.. tillfredsställd. Och jag vet ju egentligen inte varför jag skriver det här, men jag bara skriver och skriver. Och jag tänker så mycket men jag får så sällan ner saker i ord, men nu när jag har datorn – vars batteri dör om 9 minuter så kan jag passa på att försöka skriva när jag har tid. Jag har inget internet här i solen på gatan i Göteborg, men jag lägger nog in det på bloggen sen, varför vet jag inte. Jag menar, ingen är intresserad av det jag skriver nu. Inte ens jag. Jag vet inte ens vad jag skriver. Men det känns så skönt att skriva. Bara skriva sådär frenetiskt. Lätt på trycket. Jag skrev det på min svenskläxa, att jag skrev för att släppa ut allt, för att lätta på trycket. Och Sofia citerade några texter på lektionen som hon tyckte var bra, anonymt och så, och hon citerade mig tre gånger och jag blev sådär fånigt glad men jag vet egentligen inte varför. Anna som känner mig så bra sa en gång att jag alltid fick ett speciellt leende när jag får beröm eller någon säger någonting bra, och det kan nog vara sant. Det är bara det att det nog inte är så många som ser det. Vissa saker ser bara några. Och Anna ser, hon ser alltid. Även om hon inte vet allt, så ser hon, hon ser allt.

(Jag vet inte varför, men bara för att liksom)