Egentligen borde jag sova, jag kan bara inte släppa det, släppa tankarna som bara virrar runt i mitt huvud. Inte på ett negativt sätt, men bara sådär så att jag måste släppa ut dom innan jag kan slappna av, jag måste få skriva ner dom, spara dom. Jag antar att det kan bli ett känslosamt inlägg idag, så vill du inte läsa så sluta nu. Ibland vill jag egentligen att alla ska få läsa, alla mina vänner, min familj, alla. Men samtidigt vill jag att inte så många har länken till min blogg. Det börjar bli fler och fler som har adressen nu, och jag antar att det är bra, för jag måste lära mig att inte stänga allt. Men som Friday sa en gång, att vissa saker som andra inte förstår, är helt enkelt till för bara mig.

Frida och Frida var så himla bra idag på andakten. (Okej, hela kvällen var bra, men andakten speciellt.) Först började Friday prata (jag kommer från och med nu kalla henne Friday och volontär Frida för Frida helt enkelt) om hur Hon var som kristen. Det är så olika för alla. Men jag tror att det är som hon sa, att man bara kan tro från hjärtat.
Människor har så många dumma förutfattade meningar om kristna; att dom inte svär, att man måste gå i kyrkan varje söndag, att man inte får lyssna på "våldsam" musik, att man inte får sminka sig, att man inte får dricka alkohol, - det finns en evighet.
Det är just därför jag tycker om ungdomsgruppen så mycket, vi bryter mot alla förutfattade meningar. Att vi spelar rock/hårdrock i kyrkan är bara ett exempel. Och titta på idag, vad gjorde vi? Jo, hade tårttävling! Alltså bakade tårtor, sen bestämde "jyrun" vilken som var finast, och sen hade vi tävling om vilken grupp som kunde äta upp sin tårta snabbast - med teskedar. Normalt? Nej.
Men det är just det som är så underbart.
Friday fick mig att tänka så mycket (Nu är jag där igen, jag vill att Friday ska läsa det för hon förtjänar ju att få veta, men samtidigt känns det.. pinsamt?), Hur är jag som kristen?
Jag är nog något slags mellanting. Jag går runt med med wwjd-band, men ibland vågar jag inte stå för att jag är kristen. Om någon frågar rätt ut, så svarar jag självklart Ja, men det är så mycket annat. Så mycket som ligger dolt. Om folk driver med kristna säger jag ibland inte emot, och jag kommer på mig själv, varför gör jag inte det?
Det är just där kristendomen är så underbar. Vi behöver inte alltid göra rätt, vi blir förlåtna ändå. Friday sa också att hon alltid går runt med sitt kors, men att det mest är för hennes egen skull, och lite så är jag med.
Jag har alltid mitt Taizekors (eller en svala som det också kan vara) runt halsen, men det är mest för mig själv. För att jag ska veta att jag blir förlåten. Och också för att jag ska komma ihåg känslan i Taize. Okej, jag kan omöjligt glömma den, men jag vill ha den nära.

Sen var det andra Fridas tur att prata, och hon berörde också med sina ord. Det finns förmodligen ingen chans att hon läser det här, men hon var bra, sjukt bra. Utan att säga för mycket, har hon inte haft ett lätt liv, och det var bara enstaka saker hon berättade för oss. Och som hon sa, egentligen vet vi så lite om varandra. Folks bakrund är ofta dold bland så mycket. Vad vet vi, egentligen? Tjejen där, hon kanske har ätstörningar. Killen där borta, hans mamma kanske är död. Och tjejen bredvid där, hon har kanske just förlorat en nära vän.
Vad vi alla borde tänka på är att välja våra ord. Frida sa det med, hon reagerar kraftigt på vissa saker med tanke på vad hon gått igenom.
Ida, jag och Petra pratade om det där på vägen hem. Om hur många som säger så mycket utan att veta om personen det är riktat till orkar ta emot det. Vi pratade särskilt om en person, som har ätstörningar, tänk om någon precis i början kallat henne tjock, på skoj, javisst, men hon kanske inte tar det på skoj. Om en person bara säger det tillräckligt många gånger till henne utvecklas ett komplex för det, vilket leder till att hon själv tycker att hon är tjock.
Det är så mycket man borde tänka på, och jag tror att vi sårar mer än vad vi egentligen vet om.

Nu blev det väldigt mycket, men jag ville bara tacka hela ungdomsgruppen för en underbar kväll. Och jag vill stå för vad jag tycker, jag tror på Jesus. Jag tror på att han älskar och förlåter mig. Säg mig, vad kan jag egentligen förlora på det?