Och hela inlägget försvann igår,
men jag känner ändå att jag måste få ut orden
igen
på något sätt. Egentligen finns det ju inte ord.
Hur kan man beskriva död?
Död är ju tomhet. Någon som inte längre finns. Borta.
Då borde det heller inte finnas ord att beskriva med.

Hur tänkte du?
Jag vill så gärna veta hur du tänkte.
Jag visste knappt vem du var, jag visste inte hur du mådde, jag visste inte att du levde med anorexia, jag visste inte att du hade så mycket mod,
mod att ta livet av dig.
15 år. Snälla du, det är ingenting.
Hur hamnar vi här, egentligen?
Hur hamnar vi där vi känner att döden är den enda vägen ut?
Den enda vägen för att slippa stå ut med all jävla skit.

Och jag blir så jävla rädd.
Får du log ju alltid, visst log du alltid?
Jag minns dig från träningen för sådär längesen, du log ju alltid!
Du log framför anorexian och döden, du log.
Folk har tagit sina liv innan, (R.I.P Therese, Turbo, Louise och ni andra. <3)
men nu kändes det så nära. Vi har gått i samma korridorer så många gånger,
och nu kommer du aldrig mer gå.
Tänk om det nästa gång är någon jag verkligen Älskar.
Jag visste ju knappt vem du var, men mina tankar går till dina närmaste vänner, till din familj, till alla som verkligen älskade dig.
Tänk om jag var en av dom?
Tänk om.

Och hon berättade idag att hon var så skakad. Hon kände dig inte alls, hon visste inte ens vem du var. Men duvet, hon var i samma sits för några år sedan. Med ätstörningar och självmordstankar. Tänk om hon tagit sitt liv? Då hade jag aldrig fått träffa denna underbara människa.

Hoppas du mår bättre nu.

Vila i Frid,
Lena-Marie.