Oktober.
Nu är det höst. På riktigt.
Igår ringde Ida och frågade om jag ville komma till Frida, jag stack direkt. Det var så underbart att bara prata, mysa, se på tv, lyssna på musik och allt vad det var. Och Ida söten låg i min famn i soffan och hon är så söt. Och Frida kan man nog inte träffa utan att vara glad, senila lilla söta människan. I KNOW IT'S NOT GOOD TO RUN, BUT IT FEELS SO MUCH BETTER NOW WHEN IT'S DONE. Jag skulle inte flytt från läxan, men vem kan tacka nej till lycka?
Nu har jag istället hela biologi arbetet att göra idag eftersom Kenny bestämt sig att flytta fram inlämningen utan att säga till oss i grupprummet, tackförden. Så nu är det hela till i morgon. Och jag borde inte blogga. Men som alltid, jag måste lätta på allt.
Dom förtjänar ju varandra, visst gör dom? Men jag är så rädd. Jag är så rädd som alltid. För att dom ska bli tillsammans, och glömma mig. Jag vill ge dom båda lycka, men jag kände henne först, jag kände henne mest! och jag är självisk som alltid. Men jag är så rädd. Och Om dom blir tillsammans, och sen gör slut, vad händer då? Kan dom vara vänner, kan vi hänge ihop allihopa? Vi som skulle till England efter studenten. Vi som skulle skrika internskämt på studentdagen. Vi som var allt. Men det var jag och hon i början, det var vi. Alltid vi som gick bredvid varandra, väntade om andra skyndade iväg, satt bredvid varandra, pratade, förstod.
Och det gör så ont. Innan jag ens blivit bortglömd. Och jag vet att jag inte gör något bättre genom att bete mig såhär men det är inte lätt. hör ni? det är inte lätt. jag vill ju att vi alla ska kunna umgås. Jag vill inte känna mig utanför för att jag inte är med en dag. jag vill inte vara rädd för att missa något. jag vill inte vara den som frågas sist. och egentligen överdriver jag igen. egentligen är dom underbara. egentligen är jag bara rädd. rädd för att falla tillbaka till det jag aldrig ville vara. Och det gör ont innan slutet ens är påtänkt.