Det tog oss 26 timmar i buss. Trötta, slitna och med värkande kroppar var vi äntligen framme, men jag vet inte någon som inte tyckte att det var värt det. Det är den lilla staden Taizé i Frankrike jag pratar om. En liten stad, som gjort så stor påverkan på mig och många andra.

Taizé är en klosterby, dit flera tusen nya ungdomar åker varje vecka. Dock är det absolut ingenting som säger att man behöver vara troende för att få besöka Taizé, många åker dit för att få träffa nya folk, för gemenskapen, för att få uppleva nya saker och så vidare. För det är en speciell känsla av gemenskap som råder i Taizé, alla gör sin del av det hela. För att få besöka Taizé måste även du göra din del, uppgifterna är olika varierat med din ålder. Ungdomar har som oftast som uppgift att städa ett par gånger i veckan. De lite äldre hjälper till med mat, diskning, undanplockning och liknande. De vuxna får agera nattvakter eller leda smågrupper som varje dag träffas och pratar, leker eller liknande.

Taizés brödarskap grundades av Broder Roger år 1940. Det har sen dess växt otroligt mycket. Broder Roger blev oturligt nog dödad för två år sedan av en psykiskt sjuk kvinna, då han hade uppnått en ålder på 90 år.

Det finns speciella tider och regler för olika saker som man måste följa i Taizé. Det är en respekt du måste visa alla där nere för att vara där; att passa tiderna på dagens inplanerade saker. En del av dessa är Gudtjänster, som är tre gånger per dag. Och nu i mitten när ni hör det här börjar ni tappa intresset, men det är inte alls Gudtjänster som i Sverige, med dessa timtal långa predikningar. I Taizé står musiken i centrum. Sångerna som i sig är en stor del, sjungs på alla möjliga språk; Latin, Franska, Tyska, Engelska, Svenska och så vidare. Det är det bästa med det hela, man behöver egentligen inte göra någonting alls. Om man så vill kan man bara sitta och lyssna, att höra flera tusen personer sjunga i kanon är rejält häftigt.

Man har också lagt vikt på tystnaden, lugnet, i Taizé, därför är det i varje Gudtjänst 10 minuters tystnad. Man ser den som oändlig i början, och saknar den när man kommer hem igen.

Trots alla tider känner man sig så fri i att få vara där, det är någonting speciellt med atmosfären där nere. Kvällarna är höjdpunkten för alla ungdomar. Det är då de vuxna i Taizé går och lägger sig, och alla unga går i flock ner till området runt Oyak, en affär som säljer den godaste och billigaste chokladen du kan hitta.

Det är runt Oyak du kan se de många människorna som spelar gitarr, och grupperna som står runt och sjunger. Det är där du kan se lekar du inte ens visste fanns. Det är där du knyter så många nya kontakter. Det är där det finns fart, rörelse, liv.

Dock är det även nere vid Oyak man säger hejdå när man efter en vecka som gått alldeles för fort reser hem igen. När alla mailadresser ska bytas, sista kramarna ges, tårarna fällas. Och när bussen till sist rullar ut från området,

önskar man för allt i världen att man kommer tillbaka.

jag kommer gråta under mitt svenskatal!