Hon hoppade från balkongen, dalade ner mot marken som ett löv från årstiden som för henne betydde dör, och hon färgas röd lagom till nedslaget. Några sekunder i stillhet, svävandes, och sen var allt över. Men vad var egentligen över? Allt hon någonsin levt för var för längesen försvunnet.
Jag minns leendet,
jag minns det så väl, Hennes leende. Och jag minns hennes röst. Den där rösten som alltid tog sig tid till alla. Trots att jag sällan pratade med henne så minns jag. Jag var den som stod bredvid, en liten bit bort, som skymd, rädd att bli smittad. Jag var den som såg allt hända, men som aldrig vågade reagera. Jag var en av alla dom.
Man kunde se henne i korridoren, hon tog alltid sådär lagom mycket plats. Aldrig osynlig, men ej heller undanträngande. Hennes röst slog aldrig ut någon, den var sådär lagom som vi alltid strävar efter. Kanske var det därför. Kanske var det därför vi inte såg, allt det som vi borde ha sett.
Vi såg hennes stora tröjor, vi såg hennes leende fasad, men vi såg aldrig anorexian eller självmordstankarna som växte sig större. En porslinsblank fasad, utan sprickor. Vi borde ha sett, vi borde ha förstått. Hon försvann. Hela hon bara tynade bort. Orken till skolan försvann långt in i mörkret och den enda matten hon räknade var det ständiga räknandet av kalorier. Dem styrde hela hennes liv, lagarna. Lagarna på vad som var tillåtet att äta, och vad som genast borde spys upp igen.
Och vi märkte inte när hon försvann helt, när sjukhuset bedömde fara för hennes liv. Sjukhuset blev mer och mer hennes hem och stället där hon spenderade mest tid. Handbollen, den älskade handbollen, hade hon fått lägga av med för längesen. Allt som betydde någonting för henne skalades sakta av från hennes liv.
Diagnosen ”obotlig” var nog. Hoppet var det sista som fick henne att hänga kvar, och de kvävde det i höstens mörkaste mörker. Vi hade börjat fundera vid det här laget. Vart var tjejen med leendet? Tjejen med rösten som alltid var lagom. Vi var så många, men ingen av oss vågade reagera, ingen vågade vara den som frågade.
Och vi slapp. Våran feghet tog överhanden, och ers
attes snart av skammen. Innan vi alla hade tagit oss mod att fråga, hade hon tagit sig mod till att ta sitt liv.
Vi var så många, så starka. Och ändå var det tunna hon som var modigast. Tjejen som alltid var lagom, aldrig för mycket, aldrig för lite, vågade allt.
Medan vi aldrig ens vågade se.
Världen hade förblindat våra ögon. Om vi bara hade sett förbi den porslinsblanka fasaden, vad hade hänt då, hade hon levt nu, flickan med den ständigt leende munnen?
Vad är det för mening att kunna se om man inte inser?
Hon föll som ett löv, på sin sista väg mot frihet.
--
Denna novell är tillägnad 15 åriga Lena-Marie som för drygt en vecka sedan tog sitt liv.
Vila i Frid.
(Det är nu mer än en vecka, men det var ett tag sen jag skrev den)
(Den är inte skriven ut mitt perspektiv, och vissa saker är helt påhittade. Men tänk,
tänk om vi alla kunde se?)
1 kommentar:
Väldigt gripande.
Skicka en kommentar