Botten.
En stegpinne i taget,
och när du äntligen når toppen,
blir du nerspolad igen.

Livsgnistan som varit död i flera år blommade upp igen, och nu häller dom en stor hink med vatten på den, kväver den, dödar den återigen. Och jag står som ett fån bredvid, oförmögen att göra någonting åt det som händer. Du frågade för längesen om jag skulle kunna leva utan dig, jag sa att jag skulle vara tvungen, för de som levde kvar. Men nu vet jag seriöst inte längre. Kan jag verkligen leva utan dig? Nu när du äntligen vill leva, kanske du inte Får.
Jag vet inte längre, jag vet ingenting.

Jag bara längtar tills imorgon då jag ska på Taizegudstjänst, det kan behövas. Jag önskar att Ida kunde vara där bara. Hon är den enda som vet mer om mig, nunärhoninteärkvar, och jag hade velat gråta ut i hennes famn igen.