Uppuppuppner.

Tårarna har varit nära hela dagen, varför, varför, varför? En konfirmation, då ska man väl vara glad, ska man inte..? Jag blir nästan rädd för mig själv ibland. Vi bara satt runt bordet, så känner jag hur jag skakar till och får tårar i ögonen. Det är sjukt. Men jag pratade med Ellen sen, och min sötboll förstod. Den där känslan av att man bara vill lägga sig ner, bara gråta och gråta. Och jag längtar tillbaka till Taize. Till när Ida och jag satt och grät den där fredagskvällen, orden "Gråt, bara gråt, det är okej."

När vi kom hem packade jag iaf och sånt, och sen kom Ida hit. Hon räddade mig. Inte på samma sätt som i Taize, men hon räddade mig. <3

Och imorgon åker vi till Finspång,
återkommer på torsdag,
tror jag.