och huvudvärken dundrar som de tusen studsbollarna som Ica pratade om som studsar åt alla håll och det känns som om jag inte kan styra dom så länge till. Förhoppningar. Drömmar. Till slut spricker det ändå, vilket namn vi än ger det. Bara så, spricker. Och sprider splittret åt alla håll. När vi äntligen har lyckats samla ihop en det mesta av det till ytterligare en förhoppning, spricker den med.
Varje gång försvinner en del,
och med tiden slutar vi hoppas.

Men låt mig passa på,
snälla?