Det är sjukt.
Och ni som läser kommer inte förstå eftersom ni inte känner Dan. Men jag måste skriva, jag måste få det ur mig.

Jag hade tänkt att detta skulle bli ett härligt inlägg om Dan, inkluerat hans dåliga humor (Visst ni att man kan dö av ryggskott? Det gjorde Olof palme!) och hans alldeles för smarta söner. Vi satt runt ett bord, Jag, Daniela, Dan, Biffen, David, Ben, Ida och några andra. Och åh, dom fick mig att le. Dan är skönast, ever.
Vid nio var det andakt. Vi sjöng alla dom där, våra sånger. Sen slutade Dan spela och började prata. Han berättade om Malta, om Paolus som tveksamt frågade om Kristus blivit delad. Han tog ett djupt andetag och sa "Så, varför pratar jag om det här? Det finns en speciell anledning." Paus. "Det är en anledning som för mig är svår att dra upp, och det finns inget sätt att säga det på som inte är rätt på, så jag bara säger det" Paus. "Den här terminen, är den sista terminen jag jobbar här."
Aj.

Dan ska sluta. Nytt jobb i backa med mer chans att påverka. En ny utmaning efter 7 år. Jag förstår, det gör jag verkligen. Men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när han sa att han tänkte på att tacka nej, enbart på grund av torsdagarna för att dom var värdefulla för honom.
Vi satt alla helt "Men, så kan du inte göra?" Tårarna rann ner för många kinder. Det verkar kanske som en barnslig sak för er, men som sagt, ni förstår inte om ni inte känner honom.

När Petra och jag var ute och gick en gång pratade vi om Dan, vilken tur vi haft med präst. För han är inte den som konfirmerar en, och sen slutar bry sig. Han är den som med varje fråga, varje ord, varje kram, varje handling får en att känna sig värdefull. Jag kommer ihåg en av dom där gångerna han skjutsade hem mig, orden "Hur mår du?", inte som en fråga man måste ställa, utan för att han brydde sig.

Magnus&Dan, Dan&Magnus. Det är så det ska vara. Det var dom som fick mig att tro, att vilja tro, att våga tro. Jag ser upp till Dan, det är bara så. Dan&Magnus, det är så det ska vara. Hur bra präst vi än får, kan inget ens komma i närheten vad Dan och Magnus har, och ger. Det kommer aldrig, aldrig, bli samma sak.

Vi satt kvar i kyrkan när andakten var slut, mina tårar kämpade i ögonen, och när jag såg Sofie gråta sprack det. Jag satt bara och grät. Natacha kom och kramade om mig och torkade mina tårar, Tacktacktack. <3

Men det gjorde ont ändå.. Vi satt allihopa och pratade ett tag, sen var det dags att gå hemåt. Kramen av Dan kändes som oftast mest äkta.

Jag satte mig på trottoaren på vägen hem, jag behövde bara gråta. Moster&Morbror kom förbi efter ett tag.. Dom var söta, kramade om mig, pratade med mig, men lämnade mig ensam igen när jag behövde. Efter ett tag kom även Daniela, Troll och Jonas, och jag bestämde mig för att det var lika bra att hänga på dom. Vi följde Jonas hem, sen följde dom mig hem, och klockan började närma sig halv tolv innan jag var hemma.

Snart är det Taize, jag längtar oändligt mycket. <3

Dan,
Du kommer vara så grovt saknad. <3