4 juni.
Ett år.
365 dagar.
8760 timmar.
525600 minuter.
31536000 sekunder.

Jag minns det såväl. Dagen du så dog. Ja, du dog. För mig dog du då. Ävenomdubaraflydde. Jag trodde jag kände dig. Jag trodde du var min vän. Men där såg jag hur mycket den vänskapen betydde.
Jag kommer ihåg hennes sms så väl, jag gick på vägen mellan wiesel och fyrklövern, med Xiao-yun. Vi hade varit hemma hos mig, och sen tagit en rejält lång promenad. Mobilen vibrerade i fickan, och orden visades på skärmen. "... Sandra... han har lämnat oss... Danne har lämnat oss.. *Krossathjärtasomfuckingbloggenintevillgöra... "
Alla känslor crashade i mig på en gång. Men det var ändå Rädslan som tog första platsen. Rädslan, tystnadens bästa vän. Förjagtroddeatthonocksåskulleförsvinna.
Jag vet att jag kanske var hemsk, att min vän hade försvunnit gjorde inte mest ont då, utan att ännu en vän kanske skulle försvinna.

Jag skickade sms på sms, utan svar. " Skriv inget om du inte orkar, bara gör ingenting dumt, stanna..<3"
Vi satt på bänken i fyrklövern, pratade. Jag var som i en dimma, jag pratade med Xiao-yun,
men det enda jag kunde tänka på var henne. Jag sa att jag borde gå hem, komma bort, eller vadfan jag sa, Xiao-yun följde mig till flunsan där vi sa hejdå. Jag gick snabbt hemåt.

In genom dörren, uppupp, in, stäng dörren, datorn. Jag vet inte vem jag skrev till, vad jag skrev, jag vet bara att jag skrev. Sen stack jag ut. Till Min plats. Där kom alla känslor, igen. Ut, ut, ut i tårar. Jag var så rädd, så ledsen, så skyldig? Jag tyckte att jag hade svikit honom, att jag inte brytt mig som jag borde, att jag inte vetat tillräckligt. Tårarna rann i timmar, jag låg och smsade med folk som jag inte längre minns. Antar att det var Cili och Noomie som de flesta smsen gick till. Efter flera timmar tog jag mig in. Mamma frågade ständigt om det var någonting som var fel, "Nejdå, allt är lugnt"

Efter ett tag på mitt rum var jag tillräckligt avslappnad för att gå ner. Jag tog en macka och satte mig vid bordet. Mamma kollade på mig, frågade återigen om någonting var fel. Jag sa " En väns pojkvän har dött" Varförsajaginteattduvarminvänmed..?
Jag såg rädlsan i hennes ögon. " Vad har hänt? En olycka?"
"Nej.. han tog sitt liv." " Säkert? Han kanske bara är borta ett tag?"
" Nej, det är säkert.. Vi känner honom tillräckligt bra" Troddejag.

Jag sov inte mycket den natten. Allt var här, där, ingestans, överallt.

Sen hände det jag aldrig kan förstå..