Nej, ingen kommer läsa,

ja, jag behöver skriva det.

Så, den obligatoriska frågan;
Hur känns det?

Och det lika obligatoriska svaret;
Jag vet inte.

Sjuan var kaos. Det är det ord som beskriver den tiden mest, kaos. Det var inte kul, inte kul alls. Dumma kommentarer slängdes åt alla håll, alla blev utmobbade av alla. Samtidigt kommer jag ihåg det där som faktiskt fick mig att orka. Gympalektionerna med bara fem personer, Pernillas dans mot skåpet i SO-salen, Alla dumma kommentarer från Magnus håll, Mattias dåliga konst, alla nya vänner. Men Kaos, det var det. ”Er vill jag aldrig ha igen!” ”Ni är den värsta klass jag haft!”, vi skrämde bort alla vikarier, vi fick en av de lugnaste lärarna, Annika, att slänga ut oss 40 minuter för tidigt, för hon orkade inte med oss. Jag kommer ihåg när vi sa det till Annas mamma en gång i bilen, Caroline frågade vem som slängt ut oss, vi svarade att det var Annika, och hon sa ”Vad fan gjorde ni för att få Henne att slänga ut er?!” Sjuan var som den var, så är det bara. Våran klass splittrades i många ämnen och blandades med D1, för att få bara Lite lugn. Louises kommentar glömmer jag inte heller, hon frågade vilken klass jag gick i, jag svarade, och hon sa ”Jaha, Kaosklassen då?” Men ändå, skara sommarland på klassens dag i sjuan är oförglömligt. Vi hade så grymt kul, allt bara var.. bra.

Åttan minns jag som den där tiden i mellan. Det var inte kaos, men det var inte heller bra. Vi fick tre nya lärare, Cicci, Fleisher och Ryssen. Dock hade jag bara Cicci och Ryssen eftersom Fleisher hade den andra SO och svenska gruppen. Delningsgrupperna fortsatte alltså i åttan, men med mycket bättre indelning! Svenska och So lektionerna blev återigen roliga när vi fick Cicci, folk hade respekt för henne, och samtidigt kunde hon skämta, ha kul med oss. Ryssen är också en stor del av åttan, men ska man skratta eller gråta? ”Här är ett kryss, här är ett streck, här är ett till kryss, förstå ni?” – Det där är ett utmärkt exemplar på Ryssens försök till att förklara engelsk grammatik. Ett annat starkt minne från åttan är självklart Lasses träslöjdslektioner. Omnämner Lasse i ett stycke nedan, med alla lärare, så tar inte det nu, men det lyste absolut upp åttan. Det var även i åttan jag lärde känna Sandra, Xiao-yun och alla dom andra bättre. Betyg och allt som tillhör åttan kom ju även här, klart man blev nervös, men det var inte så farligt som man föreställt sig. Kåsjön på klassens dag i åttan är även den oförglömlig. Vi var alla D-tjejer tillsammans, utspridda över hela bryggan. Daniela påsades. Ingen hade planerat att bada, det slutade med att alla badade i underkläder, och delade på två handdukar. Fem minuter innan bussen ska gå hem, kommer Nyllet och Fluff paddlandes på en husvägg dom hittat på andra sidan.

Nian är lätt den bästa tiden. Även om det kanske inte hänt sådär Jättemycket stora saker, så finns det så många fina minnen. Alla dumma raster, alla sköna lektioner. Olivers dumma kommentarer, ”Vadå? Man kan inte piska någon med Ris?! Det är ju smått och vitt?” Mattias dumma skämt och folks miner när hela klassen skrattar för att dom gått på det. Kurve har totalt regerat nian, vilket direkt får mig att tänka på Gustavs lektioner. Dom var sköna, så extremt sköna! När han skrev ”Kaputt” på en trasig stol, när han spelade kurve med killarna, när han satt och pratade med oss, och kom sedan på att vi borde jobba. Sköna sköna Gustav. Annika kom även tillbaka i nian. Vi har passande nog till avslutning även kommit ihop mer som en klass i nian. Hemkunskaps lektionerna drogs alltid över eftersom vi satt och pratade allihopa. Vi skrattade inte längre åt varandra, utan Med varandra. Balen blev helt underbar, alla de sista dagarna var underbara.

Och så fram till idag, avslutningen. Vi var i skolan typ 12:20, satt i H3 och slöpratade med Annika och Mattias eftersom att det började först halv ett i aulan. Vi gick iaf upp vid halv ett, sen sjöng kören lite. Och sen skulle Olli tala, Hela, verkligen hela aulan applåderade. ”Jag kan trolla. Tror ni jag kan trolla? Tror du det Jonas?” ”Det klart du kan!” ”Ja.. vi försöker väl då. SIMSALA-TIM!” Och så skulle Tim upp och hämta pris. Olli är skönast. Han pratade sedan om någon trekant som föll ner från taket, och sa ”Ser ni den? Trekanten?” Vi svarade självklart ja, och han kontrade med ”Nej, det gör ni inte, det räcker med att jag är galen” Klockrent. Sen pratade han länge om någon rätvinklig triangel, 90 grader, bas och allt vad det var som blev en pyramid. Alla satt och bara stirrade på honom, undrade vadfan han snackade om. Självklart ledde det hela (efter att han frågat oss vart det skulle leda) till att Marina skulle ha pris. (Hon är från egypten, därav pyramiden.) Sen kom sköna kommentaren, ” Det finns en dikt.. som är skriven av.. vem är den skriven av Stefan?” Iaf, det ledde på något sätt till att Rebecka fick ett pris. Sen sjöng lite folk, däribland Erika, Amanda och Emelie. Sen var det dags för utdelningen av priserna för novelltävlingen. Cicci och Pernilla började med att läsa upp motiveringen för tredje pris, jag sa direkt till Anna, ”Det är din!” – och tänk så rätt jag hade. De började med att läsa upp motiveringen för andra plats. ”Juryns motivering: Novellen har ett poetiskt språk med formuleringar som implicit antyder vad som kommer att ske. Det är en finstämd skildring av en vuxen kvinnas och ett litet barns ödesdigra vandring längs en strand. Den skenbart lågmälda stämningen bryts av ett vredgat hav. Det blir en berättelse om respekten för naturens krafter, och mynnar ut i huvudpersonens kommande kamp för att återvinna respekten för sig själv”. Och Anna satt och dunkade på mig, ”DET ÄR DIN!” Och det var det. Jag fick komma upp på scen, och jag såg Ciccis ärliga leende, och det där lika ärliga ”Grattis!”. Fick även en kram av Cicci och en av Pernilla. Torinsson vann första priset. Tre personer i 9D:2 kom alltså på de tre första platserna i novelltävlingen. Resten av avslutningen flöt på, sång, tal och så vidare.

Vi gick sedan tillbaka till H3, där vi fick tårta. När vi satt och åt bad vi Annika och Mattias om varsitt tal, och det gav dom oss. Dom var verkligen söta. Mattias sa att även om det kanske inte alltid varit den bästa klassen, så har han aldrig skrattat såhär mycket med någon annan klass. Och massamassa mer så han såklart med, men ska inte citera hela talet. Annikas tal gick ungefär ut på att hon var stolt över att vi lyckats bli en såpass bra klass med tanke på sjuan. Sen kom även Magnus, Pernilla och Cicci in, och vi fick tal från dom med. Magnus började med; ” Det finns många talanger i den här klassen. Tyvärr visas dom inte så mycket.” och avslutade med att säga att vi alla är överens om att vi fått många skratt. Pernillas start var klockren även den; ”Sjuan.. Ja.. ” Sen gick hon direkt över till nian. Cicci var mest söt med sitt tal, och önskade oss alla lycka till, trots att hon bara har haft hälften av oss.

Efter det fick vi våra betyg, och krama såklart. Jag vet att alla lärare säger lycka till till sina elever, men det kändes äkta ändå, när dom kramade mig sådär lite extra och sa ”Lycka till i framtiden nu Sandra!” Betygen, ja. jag hade höjt mig i fem ämnen, så har 280 poäng nu, känns skönt. Intagningspoängen på den premiliära intagningen på Mikael Elias var 225 tror jag, så nu klarar jag mig nog. När alla fått sina betyg gav vi presenterna till Annika och Mattias. Haha, dom låg i kartonger, och Mattias utbrast stolt; Kolla! Jag har fått köttbullar. Sköna han. Annika stoltserade med att hon fått kycklingklubbor. De såg iaf skålarna sen, och blev glada.

Sen var det slut, finito. Dags att gå ut ur H3 för sista gången. Det kändes.. konstigt? Många kommer man ju att träffa igen, men dom andra var ju liksom, ”Hejdå, ha ett bra liv.” Iaf, eftersom vi inte hade hunnit ge våran ros till Cicci då, så gick vi upp till lärarrummet. Vi frågade efter henne, och hon kom ut efter ett tag. När hon fick rosen blev hon jätteglad och rörd, och kramade om oss allihopa. Hon bad oss att skicka iväg ett mail eller en dikt eller liknande om vi någon gång fick lust. Jag var seriöst nära att börja gråta. P-O kom ut, så jag sa hejdå till honom med. Sen gav Cicci oss en sista kram var, och önskade oss lycka till.
Mia och Sandra skulle få lite böcker av Mattias, så vi följde med och hämtade dom, och sedan gick vi ut genom Toleredsskolans dörrar för kanske sista gången.

Vi tog oss, som tradition, tillbaka till Lerlycke efter alla hejdåkramar till massa folk. Vi träffade på Magdalena och pratade lite med henne, sen skulle vi träffa Eva, men hon satt i möte, ajaj. Vi pratade lite med henne sådär över alla, snacka om att känna sig uttittad. När vi var på väg ut kom Eva iallafall ner och pratade med oss och sånt. På hemvägen träffade vi även Linda, ännu en av våra förra lärare. Vi stod och pratade lite med henne ett tag, och sen tog vi oss hem.

Så,

Hur känns det nu?

Och jag vet ännu inte, det finns så mycket man kommer sakna. Jag har så mycket minnen från alla lärare.

Annika. Som små rädda elever kom vi till Tolered i sexan, och fick denna underbara lärare. Språkvals lektionerna har alltid varit hatade av många, men inte av mig. Hon lär ut, får en att Vilja lära sig, och gör det samtidigt på ett bra sätt. Och jag kommer ihåg när Matilda skulle sluta. Sjuan, såklart, hade en lektion spårat ut, vilket inte var så ovanligt. Jag och Matilda kom iaf av någon anledning upp till lärarrummet. Matilda grät, och alla som känner mig vet att jag gråter så fort någon annan gråter, så tårar rann nerför mina kinder med. Annika pratade med oss, kramade om oss, och försvarade oss, vilket behövdes med tanke på hur vår klass var.

Hela åttan utan Annika var förjävlig, Ryssen (som nämns i något stycke under) hade klassen, men fick oss ändå att förstå hur bra Annika faktiskt var.

Olli. Den som säger att det finns en bättre bildlärare är heelt skruvad. Olli är Bäst, helt klart Bäst. Han har fått mig att tro på mig själv. Och även gett mig miljoner skratt. Han är den enda klass som faktiskt tyckt om oss alla våra år på Tolered. ”Ni är den bästa klassen jag har, det är så skönt på era lektioner, man kan skratta.” Ollis lektioner är speciella, men åh så underbara. Hans 65-års födelsedag glömmer man inte i första taget. Klassen satt och trummade på bänkarna, sjöng och skrek. Olli hängde på han med, tog första bästa papperskorg, välte ut allt på golvet och gjorde om den till en trumma. Han gav Mats en glasburk att slå på, inte allt förvånande sprack glasburken, men Olli gav honom genast en ny. På svenskan skulle vi ta upp minnen från Tolered vi inte glömmer, Olli var med på allas listor, det säger det mesta.

Mattias. Klassföreståndare, och även den man kunde skämta mest med. Han säger så mycket dumt, och har så extremt dålig humor, men är samtidigt så grymt skön! Han utnämnde oss redan efter ett tag till Tjötrövar. Och Mattias lektioner glömmer man inte heller. Speciellt inte dom när han målade.. ”Detta är Dino.” Så målade han en dinosaurie, om man nu kan kalla det han målade så. ”I nästa ruta dör Dino!”. Klockrent. Även Mattias kor är ju ett minne man aldrig glömmer. Men samtidigt kan han vara den där läraren som får en att Vilja, att tycka det är kul. Och även den känsliga, även Mattias har jag gråtit inför. Bara den där blicken i korridoren när han ser att vi tänker gå fram och skoja med honom, hans ologiska meningar och dom där dumma skämten. Mattias är skön, så är det bara.

Cicci. Hon kom i åttan, vi var oroliga att få en dålig lärare, men fick istället en av de bästa man kan få. Vi fick läsa hennes CV en gång, där det stod att hon var en lärare som ville få folk att prata mer, hon ville få eleverna att Vilja. Anna och jag kollade på varandra och tänkte ”Hon har lyckats.” För det har hon verkligen. Cicci har fått mig att utvecklas mycket, även om hon antagligen tyvärr inte vet om det själv. Hon har fått mig att Våga. Och det är en lärares plikt att berömma elever om dom gör någonting bra, men Ciccis ord känns alltid äkta, alltid. Och när min syster fick mig att maila en dikt till henne, fick jag ett väldigt fint mail tillbaka. Även Cicci är en sån man kan prata med, när mormor hade dött och det var mycket, förstod hon det direkt och sa att jag skulle koncentrera mig på det, skolan är inte alltid viktigast. Även när Cicci tappade rösten är ett härligt minne. Hon kunde inte säga någonting, ändå hade vi lektioner. Sandras kommentar var ändå härligast, Cecilia hade visat någonting, och Sandra sa; ” Vad sa du?” Smartkommentar med tanke på att Cicci inte kunde prata.

Lasse. Slöjdlärare, hur skön som helst! Hatad av flera, men han är sån som behandlar andra som han själv blir behandlad. Lär man känna honom, är han otroligt go. Jag minns speciellt våra dumma limidiotier. Han sa ”Sträck ut handen.” Vilket jag gjorde. Han tryckte då ut en hel hög med trälim i min hand och skrattade som en galning. Jag kletade efteråt lim i hans ansikte och skrattade rätt mycket jag med. Jag gjorde en skål som skulle oljas, så vi oljade den efter lektionerna, Anna och Mia sprang runt och flummade, och Lasse hjälpte mig. Han kollade på mig och sa ”Är dom alltid sådär..?” Jag svarade, ”Dom är värre.” Då såg han riktigt rädd ut. Även när vi skulle hjälpa honom att välja färg på hyllorna och Mia föreslog gult och brunt såg han sådär rädd ut. För att sammanfatta Lasse kan jag nämna när han sa ”Den här är gjord Honduras” och höll upp en bräda det stod ”Made in Ecuador” på.

P-O. Hans lektioner. Hans virrighet. Hans otroliga kunskap. Hans dumma kommentarer. En lektion började med att vi pratade om flygplan, sen pratade vi om regnbågen, sen om rymden, sen om någonting annat, och så slutade lektionen. Helt off från spåret som vi en gång började på. P-O är skön, det är han, utan tvekan.

Pernilla och Linda. Vi hade bara dessa lärare i sjuan. Pernilla och Linda var.. stränga. Men tänker man tillbaka hade vi nog rätt kul ändå. Även dom var lite som Lasse, man behövde känna dom för att tycka om dom.

Ryssen. Som sagt, ska man skratta eller gråta? Hon var Hatad, så rejält hatad. Under ett år hade jag henne i engelska och spanska, och shit vad jag hatade det. Vi gjorde 6 spanska sidor under flera månader. Det var kaos och jag hatade det, trots det kunde man ta sig tid att skratta åt hennes dumma kommentarer. När pappa sammanfattar mitt utvecklingssamtal för mamma genom orden, ”Synd att du inte var där, du missade Viktorias extremt logiska förklaringar i hur skolan fungerar”, då är det illa.

Magnus. Gympalärare, vad ska jag säga? Grymt skön även han om man lär känna honom lite. Vissa lektioner har varit kaos på grund av klassen, men som Magnus sa i sitt tal, många skratt har vi iallafall fått tillsammans.

Theresa måste jag nämna på en kant. Rätt kul, men rätt.. tråkig? Helt okej var hon iallafall när man hade lärt känna henne lite. Och Susanne, från sjuan, åh, slöjdlektionen när hon sa att vi var tvungna att vara lite elaka och sticka gosedjuret rätt i magen. Även livskraftläraren från sjuan måste jag få nämna, Petra. Hon var en förebild för mig och jag såg upp till henne så grymt mycket.

Och alla dom andra lärarna vi aldrig haft, men ändå lärt känna. Kajsa, Matti, Karin, BlondeMagnus, Mimmi, Britt, Barbro, Peter, P-A, Karin, Roland, Birgitta, Gurli, andra Susanne och alla dom andra.
Och rektorn, han är soft.

Jag tror vi haft tur, riktigt tur, med lärare. De flesta är inte bara lärare, de är vänner.

Och alla vänner, och även dom som man bara känner genom folk. Några kommer man ju träffa, men andra kommer man inte göra det med.

Men samtidigt ska det bli så himla skönt att börja om på nytt, komma ifrån allt som är. Bara få starta på nytt där ingen vet vem man är. Tror visserligen Axelandra ska börja i samma klass som mig, men hon känner mig inte så bra, så det gör inte så mycket. Det känns skönt med sommarlov, men jag kommer sakna allt!

Skolan har även den sin charm. Men som allt annat i livet är även den ett kapitel, som måste ta slut.

Så nu är det dags att vända blad, och börja skriva på nytt.