Återigen är jag full med känslor.
Igår var.. mycket.
Jossa var helt underbar som alltid, medan Petra var helt tvärtom. Jag orkar inte skriva allt,
jagharblivitknäpp,jagorkarinteskrivautminakänslor,vadskajagdågöraavdom?!, men ändå.
Dagen innehöll mycket lycka och skratt, men samtidigt tårar och svek.
Petra, jag litar på dig nu. Hör du inte av dig på måndag så, fan.
Helenkänslor spökar som in i helvete och jag orkar inte gå igenom allt det igen.

Idag var.. okej. Morgonen började bra, jag låg ute och solade, läste, lyssnade på musik och sånt. Blev efter ett tag trött på det och tog mig in och satte mig här. Som alltid så rann alltur mig efter ett tag, och all min ork likaså. Vart tar det vägen?
Jag är som en svag glasruta, och alltid är det något som gör ett litet hål som bara blir större och större. Jag borde svara på Lindas brev men orkar inte (Linda, tacktacktack! Jag saknar dig som satan, min underbara glitterfru!). Jag vill bara ha ett sms, från någon, vem som helst, "Plattformen, klocken åtta." Det skulle lysa så grymt mycket. Bara komma iväg ett tag. Men, komma iväg från vadå? Jag är det egentligen som tynger mig? Det är sommar, jag har massa underbara vänner, inget speciellt stort problem, jag ska få träffa massa folk i sommar, egentligen överlever jag och mår bra. Men ibland behövs någonting mer, jag behöver få Leva. Det var midsommar igår, det var segt, men ändå helt okej. Det var kallt, men regnet lugnade på något sätt ner mig. Jag gillar regn. Det kan täcka så mycket, men samtidigt bara ständigt falla. Snälla nån, jag vet inte vad jag skriver eller varför jag skriver det eller vad jag vill ha ut med det här och jag skulle ju inte orka skriva ut mina känslor och ändå sitter jag här och skriver och skriver även om ingen kommer fatta för att jag skriver så himla knäppt så bara ignorera detta inägget, okej?

Min sötboll Ellen är bäst,
så är det bara.
Hon får mig att le och jag vill bara springa till oskarshamn till henne och Ica och Lea och alla och leva och skratta och glömma allt annat.