Nationelteatern spelas,
allt strul fixade sig just.
Helgen har varit braaaa,
och igår mötte sötungarna mig,
Sen sov dom här.
Nu ska jag till Petra med massa bra folk,
Sen är det att sova hos Frida som gäller,
och i morgon är det skulf.
PUSS.
Detta lovet blir bra!

Anna tittade in ett tag innan hon åkte,
(PUSS!<3)
och snart är det min tur.
Resan till lyckan går 18:02. <3

Jag vet en flicka som är så lång, att hon kan röra vid stjärnorna
men ändå går med krökt rygg och känner sig minst av alla
För hon kallas flaggstång och gråter på platser så tysta och trånga
Men ingen ser.

Lasse är så bra.

I mitten av en hurricane

Och om jag bara kunde skulle jag ställa allt till rätta igen.

och hon inspirerade mig så sjukt mycket. hon verkar bra. carpe diem. fånga ögonblicket och tänk sen. döm aldrig. bedöm efteråt. jag tror det kan gå bra. hon verkar duktig.
men dagen kändes lång, trots sött folk. jag borde sova, och plugga, och packa.
men ja,
det får vänta. nu ska jag snart försöka sova iaf, det behövs.

och tänk att något så enkelt som
du bredvid mig i sängen
kan göra mig
så lugn

Kvällen igår blev så bra! Enda minuset var att Alex inte kom, annars var det perfekt.
Det var sött folk, te, filmer, mys och bara BRA.
Klockan tre kände vi oss sådär lite småtrötta och tog oss upp på Tims rum, kurade ihop oss i sängen och såg ännu en film. Klockan var sedan runt halv fem och tanken var att vi skulle sova,
men det gick som vanligt med det. Klockan sex ringde Tims väckarklocka och vi hade inte ens haft en tanke på att sova. Men det var bättre, för det var så mysigt. Vi hade en två meter stor säng, men använde endast halva.
Vi skrämde upp varandra, så vi låg i en hög och bara kramades. Pratade, myste, undrade vad folk egentligen tänker om oss, kom på att vi skiter fullständigt i det och bara var sådär bra.
Klockan hade hunnit fram till kvart i sju någongång innan vi somnade.
Kallamigkonstigmedjagälskarattsovasådärpackatmedmassakramarmaröverallt.
Det var svårt att komma upp i morse, men det var det värt!
Och dagen var BRA.
Vi var hos farfar, och han mådde så mycket bättre. Han log, han kunde sitta med oss, han var uppe på benen och åh.
Farfar, jag älskar att se att du mår bättre!
Även inköp av mysigaste mössan skedde idag.<3
Och jag borde plugga så FETT mycket Kemi. Usch.

Lycka kanske ändå inte bara är ett begrepp.

Duvet, ibland bloggar man bara för att göra det. Ibland för att få ut känslor. Ibland för att man inte har något annat att göra. Ibland för att andra ska få läsa.
Idag är en för att man inte har någonting annat att göra dag. Jag försöker få minuterna att gå snabbare. Kemin gav jag upp, jag får ta det i morgon istället. För om jag känner oss rätt kommer vi inte göra någonting ikväll heller.
Det är filmkväll + översovning hos Tim på gång. Det känns som om vi är där varje helg,
det är riktigt mysigt. Mysfolk är vad dom är. Hoppas Alex kommer bara. Jag vill ha henne där med ju.
Nu gick mitt alarm, vilket betyder att jag ska gå till spårvagnen.
Farewell!

Och hela inlägget försvann igår,
men jag känner ändå att jag måste få ut orden
igen
på något sätt. Egentligen finns det ju inte ord.
Hur kan man beskriva död?
Död är ju tomhet. Någon som inte längre finns. Borta.
Då borde det heller inte finnas ord att beskriva med.

Hur tänkte du?
Jag vill så gärna veta hur du tänkte.
Jag visste knappt vem du var, jag visste inte hur du mådde, jag visste inte att du levde med anorexia, jag visste inte att du hade så mycket mod,
mod att ta livet av dig.
15 år. Snälla du, det är ingenting.
Hur hamnar vi här, egentligen?
Hur hamnar vi där vi känner att döden är den enda vägen ut?
Den enda vägen för att slippa stå ut med all jävla skit.

Och jag blir så jävla rädd.
Får du log ju alltid, visst log du alltid?
Jag minns dig från träningen för sådär längesen, du log ju alltid!
Du log framför anorexian och döden, du log.
Folk har tagit sina liv innan, (R.I.P Therese, Turbo, Louise och ni andra. <3)
men nu kändes det så nära. Vi har gått i samma korridorer så många gånger,
och nu kommer du aldrig mer gå.
Tänk om det nästa gång är någon jag verkligen Älskar.
Jag visste ju knappt vem du var, men mina tankar går till dina närmaste vänner, till din familj, till alla som verkligen älskade dig.
Tänk om jag var en av dom?
Tänk om.

Och hon berättade idag att hon var så skakad. Hon kände dig inte alls, hon visste inte ens vem du var. Men duvet, hon var i samma sits för några år sedan. Med ätstörningar och självmordstankar. Tänk om hon tagit sitt liv? Då hade jag aldrig fått träffa denna underbara människa.

Hoppas du mår bättre nu.

Vila i Frid,
Lena-Marie.

Det känns som att vi påverkas så mycket.
Av reklam, tidningen, folk runt oss, av allting. Göteborg är smäckat med intryck och ibland har vi tendensen att bara ta emot, ta upp, och trycka bort vårat eget.
Vi känner inte, vi bara gör det. För alla vill få göra som dom vill, men när vi på en punkt har chans till det, gör vi som alla andra. Människor strävar efter att bli speciella, men inte så mycket, inte för mycket, man får inte sticka ut. Man måste glida in i mönstret. Vara speciell på samma nivå som alla andra.

Jag kan inte tro att det är sant!
Kent, livs levande KENT satt en halv meter ifrån mig och bara log sådär sött.
Och Jocke hälsade med Hej och benen började skaka och vi var alldeles skakis efteråt men så sjukt glada! Åh.
Och Ida var där. Och Petra. Och Willy. Och Idas vän Isabelle som var bra.
DET KALLAS LYCKA.

Heaven

The perishers - Get well soon.

Otroligt fin låt.
Farfar fick provsvaren från röntgen idag.
Han ska opereras.

Oh lovely you,
get well soon.

Det var ett tag sedan jag lyssnade på Thåström, men nu när jag hör tonerna igen låter det så självklart. Labbrapporten är på väg att bli klar, nästan iaf, vikanlåtsasförattlugnapaniken. Helvete, insåg just att typ hälften var fel. ÅH.
Jag behöver verkligen lovet, det är så mycket, så mycket överallt. Från himlen faller spik ner. Små, små.
Smärta.
Tusen gånger om.
Omtåliga punkter
inkluderat
träffsäkerhet.

http://wwwb.aftonbladet.se/vss/special/namnlistor/ungdomsvaldet/visa/1,5998,1,00.html

547 sidor med ljus.
Det är inte lite.
Tänd ett du med,
För Riccardo.
<3

Men snälla förstör inte.
"tack återigen, vad vore jag utan dig? <3"

SNÄLLA.
jag orkar inte förlora dig.

Känslan,
den där känslan.
Hade jag haft oändligt med tid,
hade jag älskat dig i oändlighet.

Hoppas filmkvällen blir bra imorgon.
Jag saknar dom.
SÅ HÅLL MIG HÅRT, HÅLL MIG ÄLSKLING.

Då var dagen slut. Det har varit två pissdagar i rad, jag gillar det inte. Men i morgon är det ungdomsgrupp, det ska bli skönt. jag behöver få komma bort lite. Få känna Något, och samtidigt Inget. Det ska bli SKÖNT, som alltid.

Min fru med dubbelnamn var SÖT idag. Jag saknar henne verkligen. Jättemycket. Jag vill bara krama henne, prata lite, höra, se, känna. Mysehon. Att hon ska bo så många mil härifrån, jag gillar det inte.
Matteprovet gick trots allt bra. Jag trodde att det gick skit, men fick ett vg+, fatta vad förvånad jag blev! Jag hade räknat poängen så att jag iaf fick ett G, men VG+, det trodde jag aldrig. Nej, nu ska jag dricka te och plugga spanskaglosor till i morgon.
Ja, jag är bra på att göra allt kvällen innan.
GODNATT.

Påtvingade ord.

Tid.

Sekunder på hög

Fånga ögonblicket.

Påtvingade ord

Förstörda av ögonblicket

Jag gillar inte att folk tvingar mig att att göra saker! och jag gillar inte att du ens försöker. GE DIG.

JAG KAN BARA SÄGA TACK.
Jag älskar er tjejer. <3

Nu är du där igen,
utan mig den här gången.
Nu är du fast igen,
utan mig den här gången.

Vi pratade ju, gjorde vi inte det?
Förstod du inte innebörden bakom mina ord?
Jag saknar Dig.

Några minuter till,
sen ska jag in till stan,
möta sötnosarna Ida och Frida,
och sen sticker vi till Lidköping och Sofi och Amanda och Jenka och Taizehelg och bara mår bra och njuter av att vara iväg ett tag.
Eller hur?
Jo, så måste det blir. Man kan inte må dåligt med Ida och Frida och folket <3

Torsdagar får mig liksom att leva.
Idrotten var sjukt skön idag. Vi hade badminton och vi körde rundbadminton halva klassen och min klass är ju faktiskt bra, väldigt bra. Puss på dom.
Sen, kyrkan.
Det var inte så mycket folk idag, men det var mysigt. Som alltid så fick det mig att må bättre. Alla ord, alla kramar, allt, bara allt. Det finns inga ord helt enkelt.
Och vissa människor är bara sådär extra söta och JAG ÄLSKAR ER.

Och jag är sådär borta igen. Kents låt "Utan dina andetag" kom nu. Jag vet inte, vad är jag, utan dina andetag? Andrea, tack för att du får mig att orka skolan.

Men när jag inte hittar glädje i det jag brukar hitta glädje i? Det finns så mycket annat bra runt mig men jag vet inte. Det är konstigt bara. Men jag längtar tills i morgon. Det ska bli skönt att komma till kyrkan igen. Andakten kommer säkert bli konstig när jag mår såhär, men förhoppningsvis blir det bättre efteråt iaf. Helgen verkar iaf bli bra. <333

Idag kom jag hem med tre biljetter.
Tre biljetter till Lasse.
Våran Lasse.
Lasse lindh,
jag,
Ida,
och
Frida.
Kan det bli bättre? (Om ica är på iof, men ändå.)
Förstå lyckan <3
Dock är jag så trött. Huvudet känns tungt. Solen sipprar in genom fönstret, och lyser upp berget och träden med alla höstfärger. Det skulle kunna bli en jättebra bild. Varför slänger jag inte av mig täcket, tar kameran, och går dit och tar kort?
Jag är så trött.
Jag fick vila ut mot Idas axel förut. Vi var båda så trötta, vi sa inget, vi bara låg sådär hela vägen hem.
Jag borde sova lite, det borde jag verkligen.
Nu har solen gått ner.
Carpe diem,
vafan!

Tenshi-chan säger:
tror du ja kan glömma dig bara sådär eller??
Tenshi-chan säger:
jag lovar på derar och samvete, det kommer inte hända!
- Sandra /- P l u g g a r. Taize. <3 säger:
Brabrabra
Du var liksom den första som jag riktigt direkt fastnade för.
Tenshi-chan säger:
o du va den första för mig
Tenshi-chan säger:
och den enda normala just nu oxå tim o alex e mer sånna man skrattar med (iaf du med men ändååå ), dig kan man mer prata med
Tenshi-chan säger:
lite normal
- Sandra /- P l u g g a r. Taize. <3 säger:
( Du var liksom den första som jag riktigt direkt fastnade för.
Tenshi-chan säger:
o du va den första för mig

- Det lät lite som en dålig kärleksroman )
- Sandra /- P l u g g a r. Taize. <3 säger:
Ingen av oss är normala Men måste hålla med, dig kan man mer prata med
Tenshi-chan säger:
hahaha! looool
Tenshi-chan säger:
hehe, jo men axakt
Tenshi-chan säger:
exakt*
- Sandra /- P l u g g a r. Taize. <3 säger:
haha, det är lite coolt att vi blev vänner ändå bara sådär första intrycket
Tenshi-chan säger:
vet men du tillhöör en speciell sort, vet iunte vad man ska kalla dom bara, typ navid-människar, som är sådär.. lätta
Tenshi-chan säger:
o man ser på dig att du e sån, mkt trevligt

DU. ÄR. SÖT.

Oktober.
Nu är det höst. På riktigt.
Igår ringde Ida och frågade om jag ville komma till Frida, jag stack direkt. Det var så underbart att bara prata, mysa, se på tv, lyssna på musik och allt vad det var. Och Ida söten låg i min famn i soffan och hon är så söt. Och Frida kan man nog inte träffa utan att vara glad, senila lilla söta människan. I KNOW IT'S NOT GOOD TO RUN, BUT IT FEELS SO MUCH BETTER NOW WHEN IT'S DONE. Jag skulle inte flytt från läxan, men vem kan tacka nej till lycka?
Nu har jag istället hela biologi arbetet att göra idag eftersom Kenny bestämt sig att flytta fram inlämningen utan att säga till oss i grupprummet, tackförden. Så nu är det hela till i morgon. Och jag borde inte blogga. Men som alltid, jag måste lätta på allt.
Dom förtjänar ju varandra, visst gör dom? Men jag är så rädd. Jag är så rädd som alltid. För att dom ska bli tillsammans, och glömma mig. Jag vill ge dom båda lycka, men jag kände henne först, jag kände henne mest! och jag är självisk som alltid. Men jag är så rädd. Och Om dom blir tillsammans, och sen gör slut, vad händer då? Kan dom vara vänner, kan vi hänge ihop allihopa? Vi som skulle till England efter studenten. Vi som skulle skrika internskämt på studentdagen. Vi som var allt. Men det var jag och hon i början, det var vi. Alltid vi som gick bredvid varandra, väntade om andra skyndade iväg, satt bredvid varandra, pratade, förstod.
Och det gör så ont. Innan jag ens blivit bortglömd. Och jag vet att jag inte gör något bättre genom att bete mig såhär men det är inte lätt. hör ni? det är inte lätt. jag vill ju att vi alla ska kunna umgås. Jag vill inte känna mig utanför för att jag inte är med en dag. jag vill inte vara rädd för att missa något. jag vill inte vara den som frågas sist. och egentligen överdriver jag igen. egentligen är dom underbara. egentligen är jag bara rädd. rädd för att falla tillbaka till det jag aldrig ville vara. Och det gör ont innan slutet ens är påtänkt.