lördag 31 maj 2008


Det där var bra dar.

torsdag 29 maj 2008

tårar
ängel
steget
hand
land
rosor
- Dagens mest irriterande ord.
Vet inte hur många dikter det finns med dom här orden i.

onsdag 28 maj 2008

Okej, detta har ingenting alls med någonting här att göra, men jag måste få skriva det någonstans innan jag dödar någon istället, och här är enda stället jag kan skriva på. Strunta i att läsa om ni vill.

Hade äntligen en lugn stund, på jagvetintehurlänge, då jag gjorde misstaget att logga in på diktsidan där jag är redaktör, alltså en av de 6 stycken som nu sköter om sidan.
Sidan har 51341 medlemmar, och det kommer nya hela tiden, och ändå förväntar sig folk att vi sex ska kunna ha hand om Hela sidan, och ha koll på Allting. Vi ska alltså var och en ha koll på allt som 8557 medlemmar skriver, varje dag. Logiken är slående.
Någongång förra året la jag in ett foruminlägg på sidan angående att redaktörerna tänkte rensa forumet, och allt som inte hörde dit skulle tas bort. Jag fick 15 positivt kommentarer.
Igår tog en redaktör bort ett inlägg där en medlem endast skrev massa nervärderande åsikter om fjortisar.
Följden av det här blev att medlemmen la in ett fouminlägg och klagade, och fick ungefär lika många kommentarer som höll med om att inlägg inte borde tas bort.
Strax efterår lades ett inlägg in om att hela redaktionen betedde sig skit, även om många disskusioner på sidan ha handlat om att inte dra alla över en kam..
14 kommentarer löd ungefär "Redaktörerna gör inte ett skit."
Anledningen till att vi inte kan göra någonting alls är att huvudredaktörer är i USA och aldrig loggar in, vilket gör att vi inte kan göra mer än att ta bort användare/inlägg.
Jag har varit medlem på sidan sen 2005, och 2007/2008 har allt bara gått utför. Det är inte tillåtet att ha en åsikt som redaktör längre, för alla tänker inte på människan, utan bara på faktumet att man är redaktör, vilket gör att man blir nervärderad direkt. Vi har fått hatmail allihopa, helt utan mening, med bara några få ord, "Gå och dö", eller långa utvärderingar om hur kassa vi är. Jag förstår inte meningen bakom det här. Gör vi ingenting klagar folk på att det inte händer något, gör vi saker så klagar folk på att det är fel. Hade det inte varit för att jag har drygt 300 dikter jag inte vill bli av med så hade jag nog tagit bort min användare vid det här laget, för jag orkar verkligen inte massa personangrepp när man försöker göra det folk vill.

förlåt, men jag måste få klaga någonstans.

i panikluft saknar vi oändlighet

ibland dör hela världen
som är min
med panikluft
gråtna andetag
och svullna lungor
och hålet i sängen växer
i ensamhetens spår
fallande kroppar
nuddar upprivet trä
i smaklösa duns
slungas allt ut i det svarta
utan oändlighet
för allt har ett slut
även vi.

för när hela världen
stannar
är det lätt att falla av
när man inte har något
att hålla fast i
som är hårt som vänskap.
Och där är du
och jag.

tisdag 27 maj 2008

Det kanske kommer en förändring

kuvertet fanns i min hand, och det kändes sådär extra mycket som jag hoppades på. jag ville öppna det ensam, det var komplicerat rätt på något sätt. varje liten del av kuvertet som fläktes upp gjorde att jag kom närmare. och det kändes så fullständigt mycket att det inte går att sätta känslor på. fingertopparna rörde över omslaget, det var så mäktigt att se hans namn där. tiden stannade ett tag, för att allt skulle hinnas kännas, extra noga. jag kramade stadigt sköldpaddan i min hand, och det gör inget att ni inte förstår, för just då var det bara vi.
jag
hans bok, liv, känslor. hans historia.
och sköldpaddan.
Jag ville inte öppna, ville inte läsa de lästa orden, för rädd för att allt skulle ta slut alltför fort. Sista sidan och han tackade så fint. och hela universum krashade över mig när första sidan var till mig. bara mig. Fingertopparna registrerade orden och jag läste dom om och om igen. Jag har inte läst längre än, fortfarande stilla rädsla.
Men vad jag vet, är att orden alltid kommer finnas, inom mig.

måndag 26 maj 2008

if I could cry, it would feel like this

"okej, spanskan gick åt helvete, men nu är det bara två prov kvar."
sa jag,
innan jag fick mailet av min lärare som sa att jag måste göra båda slutproven innan jag åker,
vilket innebär att jag måste plugga in en 100p kurs på två veckor, det kommer nog gå bra.
och det är systers student, och öppet hus, och kickoff, och operan, och taizemöte, och navid konsert, och klassavslutning, och massa jag måsta köpa, och allt som ska fixas, och alla som ska träffas, och glada miner som ska visas, och allt under två veckor.
Det finns nog en anledning till att jag sitter här med huvudvärk och är ett sönderstressat vrak.

söndag 25 maj 2008

Vissa saker förundrar mig. Hur ord från en människa jag inte ens vet vem det är kan betyda så mycket, är en av de sakerna. Hur orden kan flyga rakt in i hjärtat, och sen pumpas ut i hela blodomloppet, spränga sönder varenda liten del av ens kropp, för att sedan återvända till hjärtat och med mjuka rörelser laga allt igen.
och med ens känner man sig helare än man någonsin gjort, för att man upplevt någonting som verkligen betyder något, och som fått en att förstå hur alla delar borde sitta.
och så sprängs allt igen
och för varje gång
blir man lite
lite
helare

lördag 24 maj 2008

Det är så otroligt skönt att inte göra något vettigt alls ibland. Legat i solen hela dagen, stördes lite av flugorna, men annars var allt sådär bra som det borde vara. Och syster och jag lyssnade på nostalgimusik och sjöng, mysigt. Och grillning och helmyskväll, sånt gillas.
Ska snart träffa Ida och mysa järnet! <3

oh these memories will never die like all the other ones

Saknar Taizé,
händer mycket
men inget alls
Bilduppdatering:





onsdag 21 maj 2008

Du dog för tidigt,
Vila i frid.

tisdag 20 maj 2008

I din famn existerar allt

Kristallklara ögon mötte mina
sju månader flög förbi i tystnad
din lukt fyllde mina lungor

i en förenad omfamning
flöt tryggheten stilla förbi
i våra årdror

huden stramade mot din tunna kind
i oförklarliga ord sa du
jag har saknat dig

och tiden som gått så fort
återbetalade genom att stanna
runt omkring oss

som så många gånger förut
öga mot öga
över en kopp kaffe

men tiden gav efter
och kramar på en perrong
är alltid lika svårt

tysta ord behöver inte skrivas
för att kommas ihåg
de behöver bara existera

och inget är så verkligt
som när du viskar
Jag älskar dig

måndag 19 maj 2008

Lyssnar på Petra. Tänker alldeles för mycket. Hoppas alldeles för mycket. Glömmer alldeles för mycket.
Alldeles för mycket, av allt.

fredag 16 maj 2008

- Hon är på ungefär samma nivå som Sandra, och tror att morötter växer i knippor, med snöre runt.
- Men så tror jag ju inte att det är!
- Så.. hur tror du att det är?
- Det är ju bara ett frö, inte snören.
- Bara lägga ett frö och så *poff* blir det en morot eller?
- Nej, man måste ju vattna och vänta också!
*konstant skratt*
- Men vadå... Ska man inte vattna..?

Ungdomsgruppen är fin.

tisdag 13 maj 2008

Friday bloggade i princip om samma sak som jag tänkte göra, tiden.
Idag är det 12 maj. Det är alltså exakt ett år sedan jag åkte till Taizé. Och snart är det skolavslutning, hela ettan är slut. Tiden har gått så sjukt snabbt, men samtidigt har det hänt så otroligt mycket. Händelser har varit mer eller mindre bra, folk har dött, jag har fått nya människor i mitt liv, ny skola, saknad, det är mycket som har hänt, men varje sak har ändå bildat mig till den jag är idag, vemjagnuär. Varje liten händelse har haft en del i mitt liv,
i mig.

söndag 11 maj 2008

- Är det svårt att hicka och spela trumpet samtidigt?
- Jo, tonerna blir ju inte som man vill. Du kan få ta över om jag får hicka.
- Hah, jag har ju faktiskt ett munspel med mig, fast det är inte stämt i någon ton.
- Kan man stämma munspel?
- Dom är ju gjorda i en tonart
- Så man kan inte stämma dom?
- Nej
- Men om dom slår en, kan man stämma dom då?

Vi var nog lite trötta allihopa idag. ^^
och förlåt för alla citat, orkar inte riktigt blogga och folket är bra.
nu har jag (snart) varit vaken 42 timmar. Känns rätt lockande att vara vaken sex till, bara för att, jag är inte ens speciellt trött. Ska ju dock upp om 8 timmar, så det kanske inte är sådär jättesmart..

Men 20h festivalen var bra med söta människor, musik som hellsongs, cobra charlie och adam tengsta, film, soluppgång och dans, workshops, tävlingar och frukost. Allt var bra utom du. Det gjorde ont, det kan jag inte säga emot.
Idag konfirmerade sig våra konfirmander dessutom, dom var så sött nervösa.
Och vi måste alla akta junior. (hah, förlåt, internt. :*)
här skulle legat bilder, men batteriet på min dator dör typ.. nu. och min laddare är någonstans och jag vet inte vart, så dom kanske kommer sen!

torsdag 8 maj 2008

- Bara för att du köper kalsonger i small.
- Apropå vadå?
- Apropå stora bröst!

(och Friday,
tack för 104,
det betydde
mer än jag visade.)

onsdag 7 maj 2008

Några fåglar bråkar i körsbärsträdet utanför mitt fönster. Solen lyser in genom fönstret och den behövs verkligen. och hon sa det förut, hade inte solen lyst nu hade jag bara gått hem och lagt mig. men jag vill vara i solen. fri. Vinden blåser i alla pappershögar på skrivbordet och jag tror att jag drunkar. jag vill verkligen ha sommarlov nu. fyra timmar nationellt prov på matte B imorgon, jag vill inte. och jag borde inte blogga. jag borde plugga.
jag måste plugga.
och jag hatar måsten.

söndag 4 maj 2008

Vi är varandra

Orden jag tänkte över noga, skrevs på en sekund. En hel livstid av brända löv. Sönderfrasade av nålar som försökt laga. Spricker sönder. Som vi anser så vackert mitt i all botox av sönderbrända leenden som stilla smälter till is i vinden. Cirkulationen är oändlig. Du är jag. Jag är du. Vi är varandra. Och vinden blåser mellan oss, för bort allt vi hade. För att skapa det vakuum som drar oss närmare varandra när vi tillsammans hänger i varsin snara och läser sakta, to love, to keep, to life, to trust, och spottar blod på alla ord vi hatar med kärlekens färg för att övertyga varandra om att vi gjorde rätt när sommarsolen väcker stadens alla skorstenar. Ibland lever vi kanske. Men mest dör vi från allt. Blir förgiftade av stadens alla utsläpp. Överkörda av en spårvagn. Dränkta i älven. Faller från höghusen. Bombade av terror för långt bort. Skjutna av polisen för samhällets säkerhet. Vi dör alltid. I varsin snara i solens förgiftade färg där fågelkvitter spränger våra trumhinnor innan ljudet ens nått fram genom allt tomrum. Ett gäng fjädrar, vita som snö. En oskyldig näbb. Varma fötter. Och ljudet av nackens ben som knäcks lätt som stål.

Orden fanns väl aldrig här? Men i våra huvuden spelades dom om och om igen, som en arm fastspänd över dåtidens lp-skivor för att spela samma spår om och om igen. Fast. I allting. I ingenting. I det vakuum vi själva bildat. För att kunna behålla någonting medan resten rinner som vass asfalt genom våra ögon, stelnar över munnen och hindrar oss från att älska. Ser inget. Säger inget. Älskar inget. Och faller in i samma roll som vi alltid spräckt med våra djävulsuddar. För det var alltid vi. Det är alltid vi. Alltid vi som går över vattnet och stampar allt vi har för att falla ner och drunkna bland musslornas sång samtidigt som vattnet blir hårt som sammet och får oss att studsa upp bland rosa moln där vi faktiskt borde leva. Människan vänjer sig alltid. Och vi trivs. Efter ett tag trivs vi. Tills stenarna utför sin vanliga dans störtande mot våra kroppar. Månkratrar existerar inte bara på månen. Vi urholkas allt mer, och röda stora hål pryder våra alltför missnöjda kroppar.

Orden rider stenarna och allt som någonsin sagt kastas tillbaka på oss som sa att ord inte var nog för att beskriva. Kanske var det meningen att vi skulle få igen. Kanske var det tänkt från början. Kanske. Kanske inte. Det oljefyllda vattnet höjs i en tsunami, och vi står kvar på stadiga ben mitt i den starkaste vågen och ser liken färdas runt oss. Människan gråter tårar för en gångs skull och vatten nivån höjs. Fastgjutna i marken stiger vattnet runt oss och vi tänker att äntligen, äntligen, får vi inte se all död. Retsamt stannar det under våra näsor, för vi är precis på samma nivå du och jag, så att vi kan se varje andetag krusas på vattenytan. Som ett bevis på att vi lever. Även om vi inte vet om det när vi dör, hela tiden.

Orden vi aldrig ville säga trängs nu innanför den vattenfyllda halsen och bokstäverna leker konsert och dödar varandra med slag rakt i hjärtat. Och vi dör lite, för vi lever hela tiden. Vi. Du och jag. Du är jag. Jag är du.

Vi är varandra.


---

Tolka fritt,
men utan fördomar, tack.

lördag 3 maj 2008

virrade runt med Andrea och Therese
men det blev bra
berg 211, anttila, my darling YOU!, skön musik, snygga människor, coola lokaler och massa dans.
"Hade dom bara haft snyggare stämplar hade allt varit perfekt!"