Och hur kunde jag någonsin tvivla?
Din röst fick mig nästan att gråta, fatta vad jag saknat dig!

Flicka lilla, lev i den leende framtiden.

Flicka lilla,

Räkna inte kalorier

På fingrarna som blir alltmer magra

I takt med dagarna

Flicka lilla,

Krossade drömmar

Utspridda över ditt golv

Gå försiktigt

Flicka lilla,

Med ledsna ögon

Möter du framtiden

I en sekund

Flicka lilla,

Låt inte ångesten

Förpesta dina drömmar

Om en leende framtid

Flicka lilla,

Om du kunde få se

Dig själv, ur mina ögon

Och inse

Hur vacker du är

Eftersom Dikta lagt av... > _ <

Sofie, jag är med dig i varje steg! <3>

Anna ringde ut mig ungefär halv elva igår,
vi tog en promenad och skön pratstund i regnet. Vi kände oss inte riktigt klara, så vi gick sedan hem till mig, och fick efter ett tag för oss att dygna.
Det var riktigt mysigt. Vi bara pratade, skrattade, pratade med folk ( Fredrik kan känna sig utvald^_^), spelade gamla spel som Heroes och hade allmänt kul. Förvånad att inte mamma och pappa vaknade faktiskt. Vid kvart över fyra tog vi oss en promenad i ungefär en halvtimme,
det var ljust ute även om det regnade lite, mys.
Vid niotiden drog hon sig hemåt eftersom att hon skulle iväg till freeport idag. Jag kör på kaffefrukost och ska förhoppningsvis hålla mig vaken tills ikväll. ^^

Idag tänkte jag ägna åt att bara ta det lugnt, göra saker jag annars inte hinner så mycket som jag vill. Så idag kommer hända

• Dra in korten på datorn och lägga ut dom på bdb,
• Skriva mail till Silverfisken
• Skriva brev till Linda, Jannike och Ica
• Skaffa flickr, om jag får och kan.
• Läsa folks bloggar

Så, ja. Vi får se hur mycket jag "hinner" med, men iaf.
Helst av allt hade jag velat vara på Peace and Love festivalen med Elin och Marie nu!

Frida och jag åkte till Lidköping idag,
träffade Sofi och Amanda! <3

Grymt skön dag, jag mådde bra, brabra.
Saknar dom dock redan,
men dom ska komma ner snart.

Loveli.
Taizefolk. <3

Nostalgi.
Vart tog du vägen?
Spegelvänt bort från mig,
och allt de kallade oss,
försvann.

Vart tog de vägen?
Alla tysta ord,
vi aldrig sa,
i ett svart stjärnhav,
drunknade de.

Leendena vi aldrig log,
bildades på någon annans
själ.
Dagarna vi aldrig fick,
bildade ett berg,
obestigbart.

Och ändå tror jag,
att våran tid aldrig var.
Det var dags att bryta upp,
skapa känslornas jordbävning.

Men kanske ses vi,
när vi trotsat våra rädslor,
och bestigit berget.

Jag möter dig,
med ett leende vi aldrig fick.

Taize.
Jag vill tillbaka.
Silent park. <3

(Kornets Bild)

Återigen är jag full med känslor.
Igår var.. mycket.
Jossa var helt underbar som alltid, medan Petra var helt tvärtom. Jag orkar inte skriva allt,
jagharblivitknäpp,jagorkarinteskrivautminakänslor,vadskajagdågöraavdom?!, men ändå.
Dagen innehöll mycket lycka och skratt, men samtidigt tårar och svek.
Petra, jag litar på dig nu. Hör du inte av dig på måndag så, fan.
Helenkänslor spökar som in i helvete och jag orkar inte gå igenom allt det igen.

Idag var.. okej. Morgonen började bra, jag låg ute och solade, läste, lyssnade på musik och sånt. Blev efter ett tag trött på det och tog mig in och satte mig här. Som alltid så rann alltur mig efter ett tag, och all min ork likaså. Vart tar det vägen?
Jag är som en svag glasruta, och alltid är det något som gör ett litet hål som bara blir större och större. Jag borde svara på Lindas brev men orkar inte (Linda, tacktacktack! Jag saknar dig som satan, min underbara glitterfru!). Jag vill bara ha ett sms, från någon, vem som helst, "Plattformen, klocken åtta." Det skulle lysa så grymt mycket. Bara komma iväg ett tag. Men, komma iväg från vadå? Jag är det egentligen som tynger mig? Det är sommar, jag har massa underbara vänner, inget speciellt stort problem, jag ska få träffa massa folk i sommar, egentligen överlever jag och mår bra. Men ibland behövs någonting mer, jag behöver få Leva. Det var midsommar igår, det var segt, men ändå helt okej. Det var kallt, men regnet lugnade på något sätt ner mig. Jag gillar regn. Det kan täcka så mycket, men samtidigt bara ständigt falla. Snälla nån, jag vet inte vad jag skriver eller varför jag skriver det eller vad jag vill ha ut med det här och jag skulle ju inte orka skriva ut mina känslor och ändå sitter jag här och skriver och skriver även om ingen kommer fatta för att jag skriver så himla knäppt så bara ignorera detta inägget, okej?

Min sötboll Ellen är bäst,
så är det bara.
Hon får mig att le och jag vill bara springa till oskarshamn till henne och Ica och Lea och alla och leva och skratta och glömma allt annat.

Jag tror seriöst att jag ska dumpa datorn helt under sommaren. Bara ha kontakt med dom som orkar bry sig, verkligen.
Ända sen sommarlovsdagen har jag mått bra. Okej, visst, det har gått upp och ner, men jag har mått bra, det har jag. Dagarna har varit sköna, och kvällarna underbara. En kväll var Felix och jag ute och gungade, pratade, lyssande på musik och liknande, sköna han! Och han åker till Kanada imorgon, och jag kommer sakna honom! Flera andra kvällar har vi varit uppe på plattformen, massa folk från ungdomsgruppen. Två sommarkvällar har jag varit hemma, annars har jag kommit hem någon gång på natten när dom andra sover. Vi har bara suttit där uppe på berget och bara Varit. Pratar, sjungit, dansat, skrikit, levt. Solen har nästan alla gånger gått ner bakom klipporna och skänt himlen alla dess färger, och med vattnet nedanför är det hur vackert som helst!
I fredags när vi var där, så sa sig Ida ner, och drog ner mig så jag låg vid hennes sida, så låg vi och kollade upp på himlen, och hon sa "Visst är det fint?" och okej, hon var full, men det var så grymt fint, det var det!
När jag, Frida, Jessica, Emma, Niklas och Sebbe var där igår så var det rätt segt, men ändå så mysigt på något sätt. Jag vill dit nu, igen. Kanske ska smsa Frida och höra om dom är där så jag kan komma ner? Jag vet inte, det känns inte som om jag orkar sitta här så länge till.

Hittade ett test på GP som gjorde mig så grymt sur med,
"

Hur emo är du?

Har du ett hjärta av sten och är rädd att visa din feelings? Eller är du supermo, lyssnar på Bright Eyes, kastar bak med snedluggen och låter tårarna fall. Gör vårt test och ta reda på hur emo du är."

Sen när blev BRIGHT EYES emo? Indie, hört det uttrycket kanske? Argh. Hela testet gjorde mig galen. Det enda som gjorde att jag inte flippade ut var Marie reaktion på att jag fick "Normal" på det, "haahha du Normal? hahahhaha,.. ja trodde du var dum ....... O; "
Dummadummaälskadedu. <3

I
Wanna
Turn
Your
Black
Roses
Red.
<3

Och jag har så mycket känslor att jag inte vet vart jag ska göra av dom.

Torsdag var.. allt på en gång.
Avsked av Dan, Jonas och Biffen.
Folk höll tal, vi åt middag, fikade, hade andakt, "allmänt mingel", bara pratade, njöt, kramades, grät, log, varanärapåattskrika och bara Fanns.
Dan blev halt rörd och jätteglad när han fick vårat paket, och vi fick massa mer kramar.
Jag och Felix låg mitt i kyrkgången under andakten, och jag grät, inte så mycket som jag trodde jag skulle göra, men grät, det gjorde jag. Och sen blev det tusen till hejdåkramar.
Jag kommer sakna ungdomsgruppen så grymt mycket!
Måste få träffa de flesta under sommaren iaf! (Felix och jag ska kanske ut och gunga ikväll ^_^)
Men Dan.
Det kommer inte bli samma sak utan dig, men jag ska försöka för din skull.
Men ingen, ingen, kan ta din plats som den bästa prästen!

Fredag var sedan den underbaraste dagen man kan tänka sig.
Elins buss kom halv 12, Lååångkram!
Sen stack vi in till Slottsskogen med Erika, Emelie, Sandra, Jessica, Tessan, Jerry och Torinsson.
Vi mest levde, solade, pratade, spelade kubb och volleyboll, åt glass, skrattade och gah vad underbart det var! Sen hem ett tag, och sen drog vi och såg Lisa Miskovsky. Inte en falsk ton! Dock världens sämsta publik, alla var tråååk.
Men sen blev det KUL! Vi stack ner till Eriksbarg där vi mötte Ida, Joddan, Kristoffer, David, Niklas, Sandra, Emma, Frida, Wille och Sebbe, och säkert någon mer ^^
Vi gick upp till utsikten, och det var vackert som tusan! Folk var inte direkt nyktra, men det var rätt kul att kolla på dom xD Sebbe var så grymt sötfull, haha.
Vid hm..? Någon tid gick vi hem till Frida och åt jordgubar mitt i natten. Då hade dock några gått hem. Vi var hos henne och vara var, hade kul och pratade ett tag, sen följde vi Sebbe och Ida hem, och sen gick vi hem hit. :) Klockan hade hunnit bli halv 2, och vi släppte in Tess och Rikard som satt i uterummet eftersom dom inte hade några nyklar med sig x'D La oss och kollade på film, somnade efter typ två minuter ^^

Lördag och söndag vara bara såna där extremt mysiga dagar. Vi bara var. Pratade, kramades, skrattade, myste, hade så enormt skön tid. Vid klockan fyra på söndagen åkte Elin hem, och jag saknar henne redan!
Älskadeälskadedu.<3


Och Du fick mig att le och gråta och allt,
"Och som jag önskade att Sandra kunde stå bredvid mig när Jag Föll Isär spelades. För ingen ser ju om man går snabbt." Icaicaica. <3

Nej, ingen kommer läsa,

ja, jag behöver skriva det.

Så, den obligatoriska frågan;
Hur känns det?

Och det lika obligatoriska svaret;
Jag vet inte.

Sjuan var kaos. Det är det ord som beskriver den tiden mest, kaos. Det var inte kul, inte kul alls. Dumma kommentarer slängdes åt alla håll, alla blev utmobbade av alla. Samtidigt kommer jag ihåg det där som faktiskt fick mig att orka. Gympalektionerna med bara fem personer, Pernillas dans mot skåpet i SO-salen, Alla dumma kommentarer från Magnus håll, Mattias dåliga konst, alla nya vänner. Men Kaos, det var det. ”Er vill jag aldrig ha igen!” ”Ni är den värsta klass jag haft!”, vi skrämde bort alla vikarier, vi fick en av de lugnaste lärarna, Annika, att slänga ut oss 40 minuter för tidigt, för hon orkade inte med oss. Jag kommer ihåg när vi sa det till Annas mamma en gång i bilen, Caroline frågade vem som slängt ut oss, vi svarade att det var Annika, och hon sa ”Vad fan gjorde ni för att få Henne att slänga ut er?!” Sjuan var som den var, så är det bara. Våran klass splittrades i många ämnen och blandades med D1, för att få bara Lite lugn. Louises kommentar glömmer jag inte heller, hon frågade vilken klass jag gick i, jag svarade, och hon sa ”Jaha, Kaosklassen då?” Men ändå, skara sommarland på klassens dag i sjuan är oförglömligt. Vi hade så grymt kul, allt bara var.. bra.

Åttan minns jag som den där tiden i mellan. Det var inte kaos, men det var inte heller bra. Vi fick tre nya lärare, Cicci, Fleisher och Ryssen. Dock hade jag bara Cicci och Ryssen eftersom Fleisher hade den andra SO och svenska gruppen. Delningsgrupperna fortsatte alltså i åttan, men med mycket bättre indelning! Svenska och So lektionerna blev återigen roliga när vi fick Cicci, folk hade respekt för henne, och samtidigt kunde hon skämta, ha kul med oss. Ryssen är också en stor del av åttan, men ska man skratta eller gråta? ”Här är ett kryss, här är ett streck, här är ett till kryss, förstå ni?” – Det där är ett utmärkt exemplar på Ryssens försök till att förklara engelsk grammatik. Ett annat starkt minne från åttan är självklart Lasses träslöjdslektioner. Omnämner Lasse i ett stycke nedan, med alla lärare, så tar inte det nu, men det lyste absolut upp åttan. Det var även i åttan jag lärde känna Sandra, Xiao-yun och alla dom andra bättre. Betyg och allt som tillhör åttan kom ju även här, klart man blev nervös, men det var inte så farligt som man föreställt sig. Kåsjön på klassens dag i åttan är även den oförglömlig. Vi var alla D-tjejer tillsammans, utspridda över hela bryggan. Daniela påsades. Ingen hade planerat att bada, det slutade med att alla badade i underkläder, och delade på två handdukar. Fem minuter innan bussen ska gå hem, kommer Nyllet och Fluff paddlandes på en husvägg dom hittat på andra sidan.

Nian är lätt den bästa tiden. Även om det kanske inte hänt sådär Jättemycket stora saker, så finns det så många fina minnen. Alla dumma raster, alla sköna lektioner. Olivers dumma kommentarer, ”Vadå? Man kan inte piska någon med Ris?! Det är ju smått och vitt?” Mattias dumma skämt och folks miner när hela klassen skrattar för att dom gått på det. Kurve har totalt regerat nian, vilket direkt får mig att tänka på Gustavs lektioner. Dom var sköna, så extremt sköna! När han skrev ”Kaputt” på en trasig stol, när han spelade kurve med killarna, när han satt och pratade med oss, och kom sedan på att vi borde jobba. Sköna sköna Gustav. Annika kom även tillbaka i nian. Vi har passande nog till avslutning även kommit ihop mer som en klass i nian. Hemkunskaps lektionerna drogs alltid över eftersom vi satt och pratade allihopa. Vi skrattade inte längre åt varandra, utan Med varandra. Balen blev helt underbar, alla de sista dagarna var underbara.

Och så fram till idag, avslutningen. Vi var i skolan typ 12:20, satt i H3 och slöpratade med Annika och Mattias eftersom att det började först halv ett i aulan. Vi gick iaf upp vid halv ett, sen sjöng kören lite. Och sen skulle Olli tala, Hela, verkligen hela aulan applåderade. ”Jag kan trolla. Tror ni jag kan trolla? Tror du det Jonas?” ”Det klart du kan!” ”Ja.. vi försöker väl då. SIMSALA-TIM!” Och så skulle Tim upp och hämta pris. Olli är skönast. Han pratade sedan om någon trekant som föll ner från taket, och sa ”Ser ni den? Trekanten?” Vi svarade självklart ja, och han kontrade med ”Nej, det gör ni inte, det räcker med att jag är galen” Klockrent. Sen pratade han länge om någon rätvinklig triangel, 90 grader, bas och allt vad det var som blev en pyramid. Alla satt och bara stirrade på honom, undrade vadfan han snackade om. Självklart ledde det hela (efter att han frågat oss vart det skulle leda) till att Marina skulle ha pris. (Hon är från egypten, därav pyramiden.) Sen kom sköna kommentaren, ” Det finns en dikt.. som är skriven av.. vem är den skriven av Stefan?” Iaf, det ledde på något sätt till att Rebecka fick ett pris. Sen sjöng lite folk, däribland Erika, Amanda och Emelie. Sen var det dags för utdelningen av priserna för novelltävlingen. Cicci och Pernilla började med att läsa upp motiveringen för tredje pris, jag sa direkt till Anna, ”Det är din!” – och tänk så rätt jag hade. De började med att läsa upp motiveringen för andra plats. ”Juryns motivering: Novellen har ett poetiskt språk med formuleringar som implicit antyder vad som kommer att ske. Det är en finstämd skildring av en vuxen kvinnas och ett litet barns ödesdigra vandring längs en strand. Den skenbart lågmälda stämningen bryts av ett vredgat hav. Det blir en berättelse om respekten för naturens krafter, och mynnar ut i huvudpersonens kommande kamp för att återvinna respekten för sig själv”. Och Anna satt och dunkade på mig, ”DET ÄR DIN!” Och det var det. Jag fick komma upp på scen, och jag såg Ciccis ärliga leende, och det där lika ärliga ”Grattis!”. Fick även en kram av Cicci och en av Pernilla. Torinsson vann första priset. Tre personer i 9D:2 kom alltså på de tre första platserna i novelltävlingen. Resten av avslutningen flöt på, sång, tal och så vidare.

Vi gick sedan tillbaka till H3, där vi fick tårta. När vi satt och åt bad vi Annika och Mattias om varsitt tal, och det gav dom oss. Dom var verkligen söta. Mattias sa att även om det kanske inte alltid varit den bästa klassen, så har han aldrig skrattat såhär mycket med någon annan klass. Och massamassa mer så han såklart med, men ska inte citera hela talet. Annikas tal gick ungefär ut på att hon var stolt över att vi lyckats bli en såpass bra klass med tanke på sjuan. Sen kom även Magnus, Pernilla och Cicci in, och vi fick tal från dom med. Magnus började med; ” Det finns många talanger i den här klassen. Tyvärr visas dom inte så mycket.” och avslutade med att säga att vi alla är överens om att vi fått många skratt. Pernillas start var klockren även den; ”Sjuan.. Ja.. ” Sen gick hon direkt över till nian. Cicci var mest söt med sitt tal, och önskade oss alla lycka till, trots att hon bara har haft hälften av oss.

Efter det fick vi våra betyg, och krama såklart. Jag vet att alla lärare säger lycka till till sina elever, men det kändes äkta ändå, när dom kramade mig sådär lite extra och sa ”Lycka till i framtiden nu Sandra!” Betygen, ja. jag hade höjt mig i fem ämnen, så har 280 poäng nu, känns skönt. Intagningspoängen på den premiliära intagningen på Mikael Elias var 225 tror jag, så nu klarar jag mig nog. När alla fått sina betyg gav vi presenterna till Annika och Mattias. Haha, dom låg i kartonger, och Mattias utbrast stolt; Kolla! Jag har fått köttbullar. Sköna han. Annika stoltserade med att hon fått kycklingklubbor. De såg iaf skålarna sen, och blev glada.

Sen var det slut, finito. Dags att gå ut ur H3 för sista gången. Det kändes.. konstigt? Många kommer man ju att träffa igen, men dom andra var ju liksom, ”Hejdå, ha ett bra liv.” Iaf, eftersom vi inte hade hunnit ge våran ros till Cicci då, så gick vi upp till lärarrummet. Vi frågade efter henne, och hon kom ut efter ett tag. När hon fick rosen blev hon jätteglad och rörd, och kramade om oss allihopa. Hon bad oss att skicka iväg ett mail eller en dikt eller liknande om vi någon gång fick lust. Jag var seriöst nära att börja gråta. P-O kom ut, så jag sa hejdå till honom med. Sen gav Cicci oss en sista kram var, och önskade oss lycka till.
Mia och Sandra skulle få lite böcker av Mattias, så vi följde med och hämtade dom, och sedan gick vi ut genom Toleredsskolans dörrar för kanske sista gången.

Vi tog oss, som tradition, tillbaka till Lerlycke efter alla hejdåkramar till massa folk. Vi träffade på Magdalena och pratade lite med henne, sen skulle vi träffa Eva, men hon satt i möte, ajaj. Vi pratade lite med henne sådär över alla, snacka om att känna sig uttittad. När vi var på väg ut kom Eva iallafall ner och pratade med oss och sånt. På hemvägen träffade vi även Linda, ännu en av våra förra lärare. Vi stod och pratade lite med henne ett tag, och sen tog vi oss hem.

Så,

Hur känns det nu?

Och jag vet ännu inte, det finns så mycket man kommer sakna. Jag har så mycket minnen från alla lärare.

Annika. Som små rädda elever kom vi till Tolered i sexan, och fick denna underbara lärare. Språkvals lektionerna har alltid varit hatade av många, men inte av mig. Hon lär ut, får en att Vilja lära sig, och gör det samtidigt på ett bra sätt. Och jag kommer ihåg när Matilda skulle sluta. Sjuan, såklart, hade en lektion spårat ut, vilket inte var så ovanligt. Jag och Matilda kom iaf av någon anledning upp till lärarrummet. Matilda grät, och alla som känner mig vet att jag gråter så fort någon annan gråter, så tårar rann nerför mina kinder med. Annika pratade med oss, kramade om oss, och försvarade oss, vilket behövdes med tanke på hur vår klass var.

Hela åttan utan Annika var förjävlig, Ryssen (som nämns i något stycke under) hade klassen, men fick oss ändå att förstå hur bra Annika faktiskt var.

Olli. Den som säger att det finns en bättre bildlärare är heelt skruvad. Olli är Bäst, helt klart Bäst. Han har fått mig att tro på mig själv. Och även gett mig miljoner skratt. Han är den enda klass som faktiskt tyckt om oss alla våra år på Tolered. ”Ni är den bästa klassen jag har, det är så skönt på era lektioner, man kan skratta.” Ollis lektioner är speciella, men åh så underbara. Hans 65-års födelsedag glömmer man inte i första taget. Klassen satt och trummade på bänkarna, sjöng och skrek. Olli hängde på han med, tog första bästa papperskorg, välte ut allt på golvet och gjorde om den till en trumma. Han gav Mats en glasburk att slå på, inte allt förvånande sprack glasburken, men Olli gav honom genast en ny. På svenskan skulle vi ta upp minnen från Tolered vi inte glömmer, Olli var med på allas listor, det säger det mesta.

Mattias. Klassföreståndare, och även den man kunde skämta mest med. Han säger så mycket dumt, och har så extremt dålig humor, men är samtidigt så grymt skön! Han utnämnde oss redan efter ett tag till Tjötrövar. Och Mattias lektioner glömmer man inte heller. Speciellt inte dom när han målade.. ”Detta är Dino.” Så målade han en dinosaurie, om man nu kan kalla det han målade så. ”I nästa ruta dör Dino!”. Klockrent. Även Mattias kor är ju ett minne man aldrig glömmer. Men samtidigt kan han vara den där läraren som får en att Vilja, att tycka det är kul. Och även den känsliga, även Mattias har jag gråtit inför. Bara den där blicken i korridoren när han ser att vi tänker gå fram och skoja med honom, hans ologiska meningar och dom där dumma skämten. Mattias är skön, så är det bara.

Cicci. Hon kom i åttan, vi var oroliga att få en dålig lärare, men fick istället en av de bästa man kan få. Vi fick läsa hennes CV en gång, där det stod att hon var en lärare som ville få folk att prata mer, hon ville få eleverna att Vilja. Anna och jag kollade på varandra och tänkte ”Hon har lyckats.” För det har hon verkligen. Cicci har fått mig att utvecklas mycket, även om hon antagligen tyvärr inte vet om det själv. Hon har fått mig att Våga. Och det är en lärares plikt att berömma elever om dom gör någonting bra, men Ciccis ord känns alltid äkta, alltid. Och när min syster fick mig att maila en dikt till henne, fick jag ett väldigt fint mail tillbaka. Även Cicci är en sån man kan prata med, när mormor hade dött och det var mycket, förstod hon det direkt och sa att jag skulle koncentrera mig på det, skolan är inte alltid viktigast. Även när Cicci tappade rösten är ett härligt minne. Hon kunde inte säga någonting, ändå hade vi lektioner. Sandras kommentar var ändå härligast, Cecilia hade visat någonting, och Sandra sa; ” Vad sa du?” Smartkommentar med tanke på att Cicci inte kunde prata.

Lasse. Slöjdlärare, hur skön som helst! Hatad av flera, men han är sån som behandlar andra som han själv blir behandlad. Lär man känna honom, är han otroligt go. Jag minns speciellt våra dumma limidiotier. Han sa ”Sträck ut handen.” Vilket jag gjorde. Han tryckte då ut en hel hög med trälim i min hand och skrattade som en galning. Jag kletade efteråt lim i hans ansikte och skrattade rätt mycket jag med. Jag gjorde en skål som skulle oljas, så vi oljade den efter lektionerna, Anna och Mia sprang runt och flummade, och Lasse hjälpte mig. Han kollade på mig och sa ”Är dom alltid sådär..?” Jag svarade, ”Dom är värre.” Då såg han riktigt rädd ut. Även när vi skulle hjälpa honom att välja färg på hyllorna och Mia föreslog gult och brunt såg han sådär rädd ut. För att sammanfatta Lasse kan jag nämna när han sa ”Den här är gjord Honduras” och höll upp en bräda det stod ”Made in Ecuador” på.

P-O. Hans lektioner. Hans virrighet. Hans otroliga kunskap. Hans dumma kommentarer. En lektion började med att vi pratade om flygplan, sen pratade vi om regnbågen, sen om rymden, sen om någonting annat, och så slutade lektionen. Helt off från spåret som vi en gång började på. P-O är skön, det är han, utan tvekan.

Pernilla och Linda. Vi hade bara dessa lärare i sjuan. Pernilla och Linda var.. stränga. Men tänker man tillbaka hade vi nog rätt kul ändå. Även dom var lite som Lasse, man behövde känna dom för att tycka om dom.

Ryssen. Som sagt, ska man skratta eller gråta? Hon var Hatad, så rejält hatad. Under ett år hade jag henne i engelska och spanska, och shit vad jag hatade det. Vi gjorde 6 spanska sidor under flera månader. Det var kaos och jag hatade det, trots det kunde man ta sig tid att skratta åt hennes dumma kommentarer. När pappa sammanfattar mitt utvecklingssamtal för mamma genom orden, ”Synd att du inte var där, du missade Viktorias extremt logiska förklaringar i hur skolan fungerar”, då är det illa.

Magnus. Gympalärare, vad ska jag säga? Grymt skön även han om man lär känna honom lite. Vissa lektioner har varit kaos på grund av klassen, men som Magnus sa i sitt tal, många skratt har vi iallafall fått tillsammans.

Theresa måste jag nämna på en kant. Rätt kul, men rätt.. tråkig? Helt okej var hon iallafall när man hade lärt känna henne lite. Och Susanne, från sjuan, åh, slöjdlektionen när hon sa att vi var tvungna att vara lite elaka och sticka gosedjuret rätt i magen. Även livskraftläraren från sjuan måste jag få nämna, Petra. Hon var en förebild för mig och jag såg upp till henne så grymt mycket.

Och alla dom andra lärarna vi aldrig haft, men ändå lärt känna. Kajsa, Matti, Karin, BlondeMagnus, Mimmi, Britt, Barbro, Peter, P-A, Karin, Roland, Birgitta, Gurli, andra Susanne och alla dom andra.
Och rektorn, han är soft.

Jag tror vi haft tur, riktigt tur, med lärare. De flesta är inte bara lärare, de är vänner.

Och alla vänner, och även dom som man bara känner genom folk. Några kommer man ju träffa, men andra kommer man inte göra det med.

Men samtidigt ska det bli så himla skönt att börja om på nytt, komma ifrån allt som är. Bara få starta på nytt där ingen vet vem man är. Tror visserligen Axelandra ska börja i samma klass som mig, men hon känner mig inte så bra, så det gör inte så mycket. Det känns skönt med sommarlov, men jag kommer sakna allt!

Skolan har även den sin charm. Men som allt annat i livet är även den ett kapitel, som måste ta slut.

Så nu är det dags att vända blad, och börja skriva på nytt.

En månad sen Taize idag, och jag vill mer än någonting tillbaka. Gudtjänstinspelningarna från podcast som jag fått av Erik spelas i iTunes och jag försöker återskapa känslan.



Lars winnerbäcks låt Nån annan har ett så passande citat.
"När vi flydde från sanning, tid och besvär
för att ta måsten i andra hand." - För det var verkligen så. Man kunde bara släppa allt, verkligen allt. Det här hemma behövde man inte bry sig om för tillfället, och tankarna kunde flyga fritt, tårarna kunde rinna. Det fanns alltid någon. Och även tid till att vara själv om man så önskade.

Jag kan inte räkna alla gånger jag grät där nere. Men samtidigt var det inte jobbigt. Det är en känsla som inte går att beskriva, du gråter, men känner dig så oändligt fri. Så underbart fri.

Det har inte gått en dag utan att jag har haft korset runt halsen. Och inte en sekund utan "armbandet"- det är på 24 timmar om dygnet.
Jag vill bara tillbaka igen. Få uppleva allt igen!
Känslorna, friheten, Människorna, Gud, allt det där!

Helt enkelt,
obeskrivbart.

Taize. <3

En månad, Ta mig tillbaka? <i>När vi flydde från sanning, tid och besvär för att ta måsten i andra hand. </i>

Flytta bilden

JanuariFebruariMarsAprilMajJuniJuliAugustiSeptemberOktoberNovemberDecember 12345678910111213141516171819202122232425262728293031

Uppdatering:
Jag förstår mig återigen inte på mig själv. Vem handlar den här jag la in inatt om liksom..?

Ibland
är jag för
förvirrad
för mig själv,
I tiden
som alltid
var.

Och ibland
saknar jag
alla saker
vi gjorde
mer än
jag saknar
dig.

Uppdatering:
Klockan är nu halv tolv och jag har just jobbat klart, enadeleniaf, och nu känner jag mig som en stekt gris. Fyfan.

Uppdatering:
Klockan är nu halv nio på morgonen och jag börjar bli lite lätt trött.

Uppdatering:
Klockan är nu halv fem, och jag har just kommit in från min promenad. Dock syns ingen soluppgång på grund av dålig sikt. Blä.

Och jag tror att det är såna här dagar som får mig att leva. Morgonen blev visserligen jobbig, sur och stressig, men det ordnade sig. Vid 11 (?) kom farfar, och ungefär halv 12 åkte vi mot varberg. Väl framme tog vi en fika på hotellet, sen gjorde vi oss iordning och åkte iväg till kyrkan. Vigseln var fin, mina tårar var nära att komma när jag såg Maria gråta under solosången.
Hon var så vacker, riktigt vacker.
Och sen åkte de iväg i en droska efter vigseln, Maria och Daniel.
Dom är verkligen gulliga tillsammans. Hoppas verkligen på att de får ett bra liv.

Sen satt jag på varberg station i 90 minuter, segtvärre. Sen kom iaf äntligen tåget och jag åkte hem. Väl hemma stod Mia utanför dörren och väntade. Vi stack och hämtade Anna, och satte oss sedan ute och lyssnade på gammalgammal musik.
Det övergick sedan till att vi hade vattenkrig på studsmattan, det var mys.
Efter en tur till statiol satte vi oss och kollade på film. Klockan hann bli rätt mycket, och de drog sig hemåt.
Elin ringde och vi satt och pratade typ en och en halv timme. Jag saknar henne verkligen!

Och jag och Christopher sitter här och funderar på att dygna. Klockan är ändå snart tre, och jag kommer sova bort halva dagen imorgon annars. Får väl se. Soluppgången är aldrig fel att se.

Tillägg

Mina pussungar är sötast.

- Sandra / - - Taize. <3 says:
(jagärväldigtinaktiv)
ericaaa says:
(menduärlikasötfördet.)
Ellen says:
(puss)

Fyfan. ÅterskapningavlyckapåG.

Skolan började med No, vi satt och pratade och P-O bjöd på bullar, myys. På spanskan hade vi håltimme, så jag var med på eng språkvalet, vi satt och lekte och drack Cider. Ja, våra lektioner idag har varit bra. (a) På engelskan kom Annicka, som egentligen var hemma med Neo som var sjuk, med en tårta som hon bakat åt oss ^_^
Vi hade varit och köpt redbull, och liksom, vi+redbull=kaos.
Så efter vi hade ätit tårta gick Jag, Anna och Mia bort och hade picknick, gräskrig, hoppaochtakort, och massa massa mer. Jag älskar er!

Efter skolan var jag även tillsammans med dessa flickor. Säger bara en sak, lycka!
Åkte sedan till mammas jobb, och kollade sen kläder med henne. (:
Hem, träffa Erika, vara på Marit konsert. <3
Marit Live. Jag säger bara det.
Lycka.


- Sandra / - - Taize. <3 says:
Du! <3
ericaaa says:
nej, inte jag. sandra --- i mitt <3

Du är sötast,
utantvekan. <3
(Jagcensureradeförannarsblirpappainteglad.)

JOSSAN! <3
Den tjejn lyste upp hela min dag. Det var tre timmar, men det kändes myycket längre, på ett bra sätt. Jag skrattade riktiga skratt, kunde le och slappna av.
Tack för dagen Jossan! Och nu när det blir mörkt,
tänk på våra kramar och leenden. <3

Jag ska kidnappa henne och få henne att bo under min säng! <3

Helvete.
Jag hatar dig ibland.
Du FÖRSTÖR.
Mig,
Min lycka,
Mina planer.
FY FAN FÖR DIG!

(x) sjungit till håkan hellström med någon du tycker om

yesyesyes! Kåsjön. Minnen väcks till liv. När vi gick där, allihopa, och sjöng. Jag och Patricia skrek för full hals (Vadharhäntmedmig,minvän?)
Ikväll ska jag nog ut till kåsjön igen, efter att jag hämtat min balklänning, och varit på restaurangen med sötaspanskamänniskor. :)



Min syster är sötast, hon bryter mot världens alla kontraster. Luuv.

4 juni.
Ett år.
365 dagar.
8760 timmar.
525600 minuter.
31536000 sekunder.

Jag minns det såväl. Dagen du så dog. Ja, du dog. För mig dog du då. Ävenomdubaraflydde. Jag trodde jag kände dig. Jag trodde du var min vän. Men där såg jag hur mycket den vänskapen betydde.
Jag kommer ihåg hennes sms så väl, jag gick på vägen mellan wiesel och fyrklövern, med Xiao-yun. Vi hade varit hemma hos mig, och sen tagit en rejält lång promenad. Mobilen vibrerade i fickan, och orden visades på skärmen. "... Sandra... han har lämnat oss... Danne har lämnat oss.. *Krossathjärtasomfuckingbloggenintevillgöra... "
Alla känslor crashade i mig på en gång. Men det var ändå Rädslan som tog första platsen. Rädslan, tystnadens bästa vän. Förjagtroddeatthonocksåskulleförsvinna.
Jag vet att jag kanske var hemsk, att min vän hade försvunnit gjorde inte mest ont då, utan att ännu en vän kanske skulle försvinna.

Jag skickade sms på sms, utan svar. " Skriv inget om du inte orkar, bara gör ingenting dumt, stanna..<3"
Vi satt på bänken i fyrklövern, pratade. Jag var som i en dimma, jag pratade med Xiao-yun,
men det enda jag kunde tänka på var henne. Jag sa att jag borde gå hem, komma bort, eller vadfan jag sa, Xiao-yun följde mig till flunsan där vi sa hejdå. Jag gick snabbt hemåt.

In genom dörren, uppupp, in, stäng dörren, datorn. Jag vet inte vem jag skrev till, vad jag skrev, jag vet bara att jag skrev. Sen stack jag ut. Till Min plats. Där kom alla känslor, igen. Ut, ut, ut i tårar. Jag var så rädd, så ledsen, så skyldig? Jag tyckte att jag hade svikit honom, att jag inte brytt mig som jag borde, att jag inte vetat tillräckligt. Tårarna rann i timmar, jag låg och smsade med folk som jag inte längre minns. Antar att det var Cili och Noomie som de flesta smsen gick till. Efter flera timmar tog jag mig in. Mamma frågade ständigt om det var någonting som var fel, "Nejdå, allt är lugnt"

Efter ett tag på mitt rum var jag tillräckligt avslappnad för att gå ner. Jag tog en macka och satte mig vid bordet. Mamma kollade på mig, frågade återigen om någonting var fel. Jag sa " En väns pojkvän har dött" Varförsajaginteattduvarminvänmed..?
Jag såg rädlsan i hennes ögon. " Vad har hänt? En olycka?"
"Nej.. han tog sitt liv." " Säkert? Han kanske bara är borta ett tag?"
" Nej, det är säkert.. Vi känner honom tillräckligt bra" Troddejag.

Jag sov inte mycket den natten. Allt var här, där, ingestans, överallt.

Sen hände det jag aldrig kan förstå..

Paddling i helgen,
inte börjat packa,
yey.


Farewell.