söndag 4 maj 2008

Vi är varandra

Orden jag tänkte över noga, skrevs på en sekund. En hel livstid av brända löv. Sönderfrasade av nålar som försökt laga. Spricker sönder. Som vi anser så vackert mitt i all botox av sönderbrända leenden som stilla smälter till is i vinden. Cirkulationen är oändlig. Du är jag. Jag är du. Vi är varandra. Och vinden blåser mellan oss, för bort allt vi hade. För att skapa det vakuum som drar oss närmare varandra när vi tillsammans hänger i varsin snara och läser sakta, to love, to keep, to life, to trust, och spottar blod på alla ord vi hatar med kärlekens färg för att övertyga varandra om att vi gjorde rätt när sommarsolen väcker stadens alla skorstenar. Ibland lever vi kanske. Men mest dör vi från allt. Blir förgiftade av stadens alla utsläpp. Överkörda av en spårvagn. Dränkta i älven. Faller från höghusen. Bombade av terror för långt bort. Skjutna av polisen för samhällets säkerhet. Vi dör alltid. I varsin snara i solens förgiftade färg där fågelkvitter spränger våra trumhinnor innan ljudet ens nått fram genom allt tomrum. Ett gäng fjädrar, vita som snö. En oskyldig näbb. Varma fötter. Och ljudet av nackens ben som knäcks lätt som stål.

Orden fanns väl aldrig här? Men i våra huvuden spelades dom om och om igen, som en arm fastspänd över dåtidens lp-skivor för att spela samma spår om och om igen. Fast. I allting. I ingenting. I det vakuum vi själva bildat. För att kunna behålla någonting medan resten rinner som vass asfalt genom våra ögon, stelnar över munnen och hindrar oss från att älska. Ser inget. Säger inget. Älskar inget. Och faller in i samma roll som vi alltid spräckt med våra djävulsuddar. För det var alltid vi. Det är alltid vi. Alltid vi som går över vattnet och stampar allt vi har för att falla ner och drunkna bland musslornas sång samtidigt som vattnet blir hårt som sammet och får oss att studsa upp bland rosa moln där vi faktiskt borde leva. Människan vänjer sig alltid. Och vi trivs. Efter ett tag trivs vi. Tills stenarna utför sin vanliga dans störtande mot våra kroppar. Månkratrar existerar inte bara på månen. Vi urholkas allt mer, och röda stora hål pryder våra alltför missnöjda kroppar.

Orden rider stenarna och allt som någonsin sagt kastas tillbaka på oss som sa att ord inte var nog för att beskriva. Kanske var det meningen att vi skulle få igen. Kanske var det tänkt från början. Kanske. Kanske inte. Det oljefyllda vattnet höjs i en tsunami, och vi står kvar på stadiga ben mitt i den starkaste vågen och ser liken färdas runt oss. Människan gråter tårar för en gångs skull och vatten nivån höjs. Fastgjutna i marken stiger vattnet runt oss och vi tänker att äntligen, äntligen, får vi inte se all död. Retsamt stannar det under våra näsor, för vi är precis på samma nivå du och jag, så att vi kan se varje andetag krusas på vattenytan. Som ett bevis på att vi lever. Även om vi inte vet om det när vi dör, hela tiden.

Orden vi aldrig ville säga trängs nu innanför den vattenfyllda halsen och bokstäverna leker konsert och dödar varandra med slag rakt i hjärtat. Och vi dör lite, för vi lever hela tiden. Vi. Du och jag. Du är jag. Jag är du.

Vi är varandra.


---

Tolka fritt,
men utan fördomar, tack.

2 kommentarer:

Anonym sa...

WOW Sandra! :O Du skriver så otroligt fint och fängslande :)

Anonym sa...

"På dig mig Gud förtröstar jag"

På dig min Gud förtröstar jag, när oro skymmer min morgondag
För jag vet du är trofast, emot mig. När svårigheter omger mig, då är jag ändå trygg hos dig. För jag vet att du aldrig lämnar mig.
Är det natt eller dag, Herre på Dig förtröstar jag. Gud du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos Dig. Du är den samme igår och idag och till evig tid.
Du är min framtids säkra grund, du som står fast vid ditt förbund. Min klippa är du, allsmäktig Gud jag ärar dig.

104 i lovsångspärmen.. Totalt underbar.. Kände någonstans att du skulle behöva den..

Vi ses på torsdag
//Friday