lördag 10 mars 2007

Vilar du i frid min vän?

Fingrarna stelnar i våra ögonblick. Jag har länge försökt skriva denna text, men hoppet har alltid stoppat mig. Hoppet om att du kanske faktiskt lever och mår bra någonstans där ute. Hopp, det var en av de många saker du lärde mig om. Ända från den där tjugoandra maj, tills trettionde augusti, till dina sista ord. Sju månader har snart passerat i din frånvaro och jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Samuel, säg mig, ska jag hoppas, som du alltid fick mig att göra, eller ska jag inse att du nu vilar i frid?

” Livet är något vi aldrig förstår oss på. Vad som helst kan hända. När som helst. Man ska ta vara på de personer man älskar. ” – Förlåt. Jag förstod nog inte riktigt hur mycket du och dina ord betydde för mig, för att jag skulle orka. Vi kan aldrig styra livet, men du fick mitt liv att hitta ljus, även i den mörkaste tunnel. Det var några av dina ord som fastnade speciellt i mitt hjärta, att även om man inte ser någonting ljust någonstans, så finns det där, för ingen människa lever i totalt mörker. Jag tar till dina ord ofta, dom hjälper mig mer än du nog förstod.

Men det känns som en sån tid nu min vän, när jag famlar runt i mörkret och skriker mig hes efter dig. Mina skrik studsar mot de glansiga väggarna och ekar i mitt eget huvud. Det kommer svar från alla håll, men jag kan inte urskilja din röst ur mängden. Är det för att du inte kan svara, eller för att jag inte lyssnar?

Ditt hopp finns fortfarande inom mig, även om det tynar med tiden. Mina tankar virvlar runt, runt i en oändlig spiral. Lever du? Det skulle inte vara likt dig att bara lämna oss, med tanke på att du var en alltigenom snäll person, men det kan ha varit ryggen, det kan ha varit ytterligare en olycka. Men om du lever, vart är du då? Det finns ingen början eller slut på mina tankar, bara tankar som virar sig in i varandra och gör allt ytterliggare lite svårare.

Vila i Frid,

Eller lev lycklig.

Vart du än är kommer du alltid ha en plats i mitt hjärta, vara ett ljus i mitt mörker. Nattlampan som skrämmer bort monstrerna så jag inte behöver vara rädd. Din trygghet sprids fortfarande i min själ, och mitt hopplösa hjärta kommer alltid hoppas på att vi någon gång ses igen. Att jag återigen får ta del av dina ord som skänker mig allt. Samuel, jag glömmer dig aldrig!

1 kommentar:

Anonym sa...

Sorgligt, du skriver så rörande, shit.. finns här <3