Asså, vafan?
Mitt humör är som en jävla bergochdalbana.
Låt mig bara få ta ett andetag på toppen innan jag störtar ner igen?!
Jag vet seriöst inte hur länge jag orkar längre. Jag stannar, det klart, men hur mycket ORKAR jag? Jag måste få vila lite. Bara såna där små saker, få sätta sig ner och läsa en bok. Bara sitta tyst. Tänka. Jag orkar inte kolla igenom Dikta, då är det illa. Jag ockar inte kolla igenom bilddagboken. Och inte läsa silverfiskens blogg, då är det Verkligen illa!

Och jag vet inte vad jag känner för dig. Hand i hand verkade så rätt, men det har det gjort med vänner också. Och jag vet inte om jag ens orkar tänka på det, för jag vet att det inte kan bli någonting ändå. Men snälla, låt mig vara med. Jag tror inte att jag orkar annars..